Skrämmande

Läser i tidningarna och hör på nyheterna om de svenska journalisterna som nu står inför ett långt fängelsestraff i Etiopien. Deras brott? Ja, det har jag lite svårt att förstå, men de har tydligen bedrivit terrorverksamhet.

Denna terrorverksamhet består av att de försökt intervjua/ge en bild av någon annan än regimen i landet. Måhända någon som inte alltid använder vänliga metoder, men mig veterligen är inte regimen någon som använder silkesvantar.

Det känns tungt när journalister som försöker ge en bild av verkligheten, grips och utsätts för ett rättsväsende som är mer teater än domstol. Tydligen är dessutom de terrorlagar som åklagaren hänvisat till mycket vaga och allmänt hållna, men den etiopiska domstolen ansåg tydligen då att det snarare gjorde att terrorramverket fångade upp Persson och Schibbyes journalistiska verksamhet.

Nu ger ju jag en mycket kort version av ett stort politiskt maktspel, där juridiken är högst frånvarande. De flesta internationella jurister av hög rang tycks eniga om att det är mer politik än juridik i detta hemska rättsfall.

Till råga på allt så innebär ett eventuellt överklagande att rättsprocessen utsträcks ytterligare ett par år, vilket rent faktiskt innebär att de två journalisterna kommer att vara fast i etiopiskt fängelse tills dess. Det andra alternativet benådning kan tyckas som en mer quick-fix-lösning, men innebär också att de tilltalade måste erkänna terrorbrott.

Och hur kan man begära att någon som är oskyldig skall erkänna? Det är inte förenligt med rättvisa eller rättssäkerhet.

Frige Persson och Schibbye. Och alla andra av deras kamrater som i detta nu sitter fängslade för att du och jag skall få en bild av världen vi lever i.

Jag är inte så bra på att blogga...

... Men jag har givetvis tusen tankar och åsikter och potentiella inlägg som jag ju borde placera här istället. Ska försöka använda bloggen på ett bättre sätt tror jag.

Mycket har hänt sedan sist. December har bjudit på en del sorg, en släktings bortgång men också årsdagen (idag) av min älskade hunds bortgång förra året.

Trots detta, och trots att jag nu längtar efter min älskade K som är i sina hemtrakter på julbesök, så njuter jag av att vara med min familj. Mina föräldrar är på många sätt fantastiska personer. De har alltid varit stränga och bestämda, men de är mjuka och snälla under ytan. De har alltid gett mig så mycket. De har velat mitt bästa, och de tröstar mig när jag är ledsen. Brytpunkten när jag flyttade hemifrån var såklart jobbig, jag undrade om de någonsin skulle kunna släppa taget och våga lära känna mig som människa, bortom att jag är deras barn. Och det har de vågat måste jag erkänna, de har börjat se mig på riktigt. Kanske var det delvis att jag lät dem förstå att vissa saker i mitt liv kommer vara annorlunda sedan jag berättade om kärleken till min tjej K. De tog det så bra, nästan för bra, de tyckte liksom att det är lika naturligt som något annat. Det var så skönt att känna att de inte behandlade mig annorlunda för det, och om de gjorde det så var det snarare åt det positiva hållet.

Det är lätt att bli känslosam såhär i juletider. Dock är det en familjemedlem som inte är med oss i år heller. Och dig saknar jag som fan. Vila i ro min älskade Happi.

Sankt Nikolaus

Igårkväll skulle stövlarna ställas fram. De största boty man har gärna, för man vet aldrig vad tomten kommer med. I sann polsk tradition ställde jag fram mina största stövlar, och visst hade tomten varit där! Med lite pusslande och en gåtliknande historia fick jag fram att en julklapp låg under sängen, vilken underbar lycka att uppleva detta, klockan 05.15 denna vackra decembermorgon.

Tack tomten ska man väl säga, men jag vet vem du är egentligen, så tack fina älskade K. Denna jultradition får gärna stanna kvar!

Julklappen? En sån här:

Bild från http://www.bagarenochkocken.se/shop/

Morgonyoga

Vaknar hiskeligt tidigt. Mörk ute, kallt och ruggigt. K har tänt ljus och låtit mig vakna i lugn och ro, medan hon går upp och förbereder sig inför ett tidigt morgonpass på sitt jobb. Jag kan avslöja att klockan är så lite som 05.15 när jag går upp. Har planerat in ett yogapass, yin yoga - den stillsamma, stretchande, tänjande yogan. Är inte ofta jag får sitta tidigt på morgonen och otåligt vänta på att klockan ska närma sig 07.45 och därefter bege mig iväg för att få göra det jag längtat efter.

Möts av lugn, ljuv yogamusik i salen. Lagom mörkt, två tända lyktor framme där ledaren sitter. Lagom med folk, ett dussintal. Kroppen känns helt redo, sinnet likaså. Känner nästan att tårarna är där, lycklig över att få börja min dag på detta underbara sätt.

Om shanti.

Det kan inte vara en slump...

... men alltid när det stormar ute stormar det i mitt hjärta.

(Behå)storlek av betydelse?

En underklädeskedja som får sina anställda att bära namnbrickor där även behåstorleken anges. Jag tror givetvis det är ett dåligt aprilskämt. Sen ser jag att, just det, det är varken april, eller ett skämt...

Fackföreningen Handels har iallafall bestämt sig för att ta frågan till Arbetsdomstolen, efter initiativ av en anställd som inte vill utsättas för denna kränkande behandling. Arbetsgivaren försvarar sig tydligen med att det är "frivilligt" att bära brickan. Men, som många av oss förstår så innebär vissa "frivilliga regler" på en arbetsplats att man som god anställd mer eller mindre tvingas följa dem. Trots att de är "frivilliga".

Läs mer om det här.

Ska bli intressant att se utfallet av detta. Jag tycker personligen att det är galet, och inte hemmahörande i en butik, oaktat att ifrågavarande butik säljer behåar. Återkommer när domstolen avkunnat dom.

Mina senaste inköp

Vill bara ligga i soffan och sträckläsa. Fantastiska serier av brillianta serietecknarna Alison Bechdel, Liv Strömquist och Nanna Johansson.

Där satt den - PotatoPotato



http://potatopotato.dinstudio.se/



PotatoPotato har gjort det möjligt. Gjort det möjligt för vårt lands alla skolpliktiga att äntligen skaffa oss kunskaper nog att få godkänt i Historia A.

Otaliga är de personer som utelämnats ur historien. Dessa personer har alla varit kvinnor. Scenkonstkollektivet PotatoPotato ger en underbart klockren gåva till sin publik när de proffsigt och med humor presenterar ett axplock av de kandidater som sedan länge borde varit inskrivna i våra historieböcker.

Framme på scenen tecknades porträtt efter porträtt av vetenskapskvinnor, dramatiker, piloter, uppfinnare, politiker, medicinare, kirurger, YOU NAME IT.

Argumentet som ofta framförs - "det finns inte så många kvinnor som varit framstående i historien och därför finns de ej med i böcker etc" - bite my ass för detta fantastiska scenkollektiv på fyra personer hittade uppenbarligen en hel drös och fler därtill av framstående kvinnor genom historien.

Nu är det dags för historielektion. Gå och se pjäsen - NU.

Mäktigt

Var på samtal igår på Moriska paviljongen mellan dessa tre superkvinnor. Moderator var Heidi Avellan, politisk ledarskribent på Sydsvenskan. Heidi gjorde faktiskt ett bra jobb, men nog märktes det att hon allt var lite star-struck...!

Saker som jag gillar med...

Maria Wetterstrand
- Tuff, rak på sak och brilliant. "Envis som synden" (enligt Mona Sahlin haha), men med stort hjärta att diskutera från andra synvinklar och synsätt. Helt klart en av mina favoritpolitiker all times.

Mona Sahlin
- Pragmatisk, tydlig, och efter gårdagens samtal inser jag hur klok Mona är. Hur mycket hon faktiskt lyssnade på de andra och fick onekligen bli mittenpelaren som håller samman hetsporrarna som satt på hennes respektive sidor. Jag har faktiskt omvärderat Mona. Tidigare tyckte jag inte nåt sådär särskilt. Nu har hon min fulla respekt. Hon är dessutom en kämpe inte bara för kvinnors rättigheter, utan för hela HBTQ-communityt och även för personer med annan etnicitet.

Gudrun Schyman
- Var ska jag börja. Hon är radikal, på ett för mig tilltalande sätt. Hon är drivande och skicklig retoriker. Hon vet hur hon får med sig publiken och hon är inte sen att locka till skratt trots allvaret i hennes argumentation. När Gudrun talar, då lyssnar dam.

Ni tre inspirerar. Ni har fått utstå mycket skit, långt mer än ni är värda. En eloge dessutom till alla Marior, Monor och Gudrunor därute som kämpar på varje dag. Ni finns i många.

Inspirerande inledning av G

Önskar jag kunde återge ett mycket inspirerande och entusiasmerande tal! Får bli i bilder. Med saklighet, punktlighet och humor avlevererade Gudrun Schyman det många hade kommit dit för att höra: feminismens vägar och uttryck och möjligheter till fortsatt kamp.

Tack till Malmö Feministiska Nätverk som ordnat en fantastisk helg.

Ikväll väntar en intressant afton med följande trio: Gudrun Schyman, Mona Sahlin och Maria Wetterstrand - i ett samtal med titeln: Kvinna och partiledare – ett samtal om maktens strukturer i Sverige.

Important stuff.

Äntligen igång igen

När yogan är en del av min vardag mår jag bättre. Så är det. Jag tycker verkligen att yogan förändrat mitt liv, och mitt förhållningssätt. Märker av det bland annat på jobbet, att jag inte låter mig stressas så mycket som förut. Även om cheferna hetsar på så har jag min inre övertygelse om att arbeta metodiskt och lugnt, för då behåller man tempo utan att bli överstressad. Det är en utmaning, men med ett inre lugn är det lättare.

Yoga handlar om att hitta vägen in till sig själv. Det är väldigt utmanande om man aldrig ens försökt det tidigare. Om man stängt alla dörrar till sitt inre är det som att behöva riva ned allting och bygga upp det igen. Det gör jag just nu. Vågar bli mig själv, vågar skapa mitt eget liv. Vågar tänka mina egna tankar. Utan att bry mig om vad andra tycker passar. Jag har varit alldeles för formbar. Nu är jag min egen.

Tack till min vän Eddie som visat mig yogans väg.

Feministiskt forum 2011

Nu går det av stapeln nära mig. Känns extra underbart att få dela detta event med personer som står mig nära.

Vad sägs om:
- Frukost med Gudrun (Schyman)
- Samtal om antirasistisk feminism med Diana Mulinari och Sissela Nordling Blanco
- Feministiskt självförsvar
- Föredrag om kvinnor i krig och väpnade konflikter
- Diskussion om humor och feminism med bland annat Liv Strömqvist och Sara Hansson från Tankesmedjan - Samtal om femininitet hos manligt könade kroppar

Detta är alltså ett axplock av vad som erbjuds. Givetvis är det festligheter också på kvällen, med standup (med bland andra Moa Svan) och rockigt punkigt uppträde av bland annat Karolina Bångs band!

Balkongflickorna

För en av dem ordnade det upp sig. Via skyddade boenden till ett liv som studerande i USA. Men för majoriteten slutade det brutalt, för familjens heders skull.

Har lyssnat på Kaliber i P1, om de s.k Balkongflickorna, om unga tjejer som (högst sannolikt) mördats, genom att trilla från balkonger bland annat. Polis och åklagare står maktlösa, trots utbildningar och försök att gå till juridisk botten med dessa fruktansvärda tragedier. Problemet kvarstår dock, som en åklagare nämner i reportaget, att i dessa fall finns sällan utomstående vittnen. Detta innebär att de enda som finns är familjemedlemmar, vilkas vittnesmål således riskerar vara väldigt partiska, och därmed får åklagaren svårt att se ett lyckat åtal eftersom ingen stödbevisning finns (vilket behövs för att stödja målsägandens berättelse).

Ett annat problem är bristen på poliser på plats. Särskilt fall som rör familjerelaterade brott eller liknande där behovet finns av att kunna sära på familjemedlemmarna relativt snabbt, för att kunna förhöra var och en utan att möjligheten att snacka ihop sig föreligger.

Det är med andra ord en riktig utmaning att försöka reda ut sådana fall. Men för mig kvarstår fortfarande den största frågan av dem alla - hur kan någon låta sig drivas så långt utifrån normer/kultur/värderingar/whatever att man tvingar sitt eget barn in i döden? Detta kan jag nog aldrig någonsin förstå. Men, trots att man inte kanske kan förstå denna typ av handling, så måste man ändå försöka se det och uppmärksamma det. För just nu sker det i tystnad, och med ett rättsväsende som står maktlös inför uppklarandet och rättskipningen av dessa hemska brott som drabbar unga människor, ibland är de bara barn.

Jag vill tro på rättvisan, jag vill tro på att det går att förändra. Man måste börja med strukturerna. För någonstans döljer sig en extrem ojämlikhet som både känner kön och klass.

Böcker gör mig trygg

Så har det alltid varit. Därav valet av mall på bloggen, upptäckte den för nån dag sedan och blev överlycklig. Böcker har något alldeles speciellt, och ända sedan jag var liten har jag älskat det som böcker förmedlar. Kunskap. Stillhet. Trygghet. Har alltid velat ha stora bokhyllor, upp till taket, fyllda med böcker. Gärna en stege till såsom i gamla bibliotek. Kanske blir det så nu när vi ska flytta till en lägenhet med högt i tak. Drömmer vidare om det.

ICCPR ledde mig till...Nanna!

USA:s reservation mot ICCPR får mig delvis att få flipp. Det är ett tecken på extremt utnyttjande av sin stormaktställning att vilja ratificera en konvention (vars innehåll = de mest grundläggande medborgerliga och politiska rättigheterna) med följande reservation:

The Government of the United States of America makes the following reservations: That nothing in the Convention requires or authorizes legislation or other action by the United States of America prohibited by the Constitution of the United States as interpreted by the United States.

Så är det lönt att ens joina från första början? Ja uppenbarligen trodde någon sig finna ett tomt dokument med noll skyldigheter som man kan ansluta sig till utan problem.

Detta är rent susbtantiellt åt helvete, och detta är bara en av många saker man kan bli förtvivlad över när det kommer till folkrättsliga instrument. Det är fruktansvärt svårt att använda dem om inte alla vill genomgå de nödvändiga processer som krävs för att rättigheterna ska kunna efterlevas.

Dessutom kvarstår för mig svårigheten att finna folkrättsligt epitet på denna enligt mig ogiltiga reservation. Men den måste ju strida mot konventionens (ändamål och) syfte? Syftet måste ju vara att försäkra människor vissa rättigheter?

Hursomhaver så läser min kära sambo Nanna Johansson just nu varpå jag var tvungen att låta min frustration mildras av härlig slagkraftig men ändå så enkel och mitt-i-prick-satir. Det är genuspedagogik som aldrig är tråkig, aldrig påtvingande, och ALLTID RÄTT.

När man mår gott

Människor mot strömmen

Denna dokumentär visar tre personer i deras strävan att vara sig själv, bortom föreställningar hur en man eller kvinna ska vara. Inte att förglömma är det dock tre individer som medverkar, vilket ju innebär att de inte representerar en viss grupp av personer, utan de representerar sig själva och det fantastiska i att våga vara den man är. Kan tyckas självklart, men det krävs mod och styrka att hitta dit. Det ÄR fortfarande inte helt accepterat idag att leva som transperson. Inte heller är det enkelt att vara som Buck Angel, en man med en vagina. Men Buck trivs och får det att verka helt okomplicerat - såsom det ju borde vara! Maryam är kvinna med skägg, vilket ju givetvis (tyvärr) innebär att hon får någon slags "freak"-stämpel och inte kan ha ett "vanligt" jobb. Det fantastiska med denna dokumentär är inte dokumentären i sig, utan det är att se hur dessa människor skapar en styrka och trygghet kring det faktum att de är som de är, och att det är det viktigaste. Tänk om fler skulle tänka så. What a wonderful world, på riktigt.

Check this out

Denna hemsida förtjänar pepp och all respekt!

En bra tidning

Om ni inte redan prenumererar på den, gör det nu, med följande motivering: Feministiskt Perspektiv lyfter fram viktiga nyheter utan att på något sätt överbetona eller för den sakens skull undanhålla att nyheterna således (även) lyfter fram kvinnor. Tack till redaktionen för denna tidning.

Dalbana är inte för mig

När livet är som mest upp och ned och man inte riktigt orkar ta tag i det som komma skall, då känns det som pest rent ut sagt. Man mår skit fast man inte mår nånting alls. Man har ont överallt fast man inte känner nånting. Det är mycket som stressar, men ingenting är så jävla stressande som att känna att man måste vara orolig för sin ekonomi, eller att försöka trösta en otröstlig.

Seglar på ett öppet hav
Ensam på mitt stora fartyg
Varför får någon som är så liten
ett sånt jävla stort skepp
Jag söker efter någon
En extra kapten
Snälla hjälp mig med rodret
När det blir för tungt.

Eating my fingers

That's what happens when I do nothing. Crap.

Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva

Detta är en självbiografisk bok av etikdoktor Ann Heberlein, även skribent i Sydsvenskan och flitig debattör i filosofiska sammanhang.

Hon skriver rakt upp och ned i dagboksliknande form om sin vardag. Ledord: ångest och en indirekt dödslängtan mest för att undkomma svårigheten i att leva. Heberlein lider av bipolär typ 2, en sjukdom mer känd under namnet manodepressivitet.

Jag sträckläste denna bok. Troligtvis på grund av de jobbiga spörsmål om och kring livet som i Heberleins bok får en så konkret och enkel utformning. Det är inte läsaren som ska brottas med ångest och hypomani, det är Heberlein som bjuder in läsaren till sin värld, och hon låter en beskåda hennes närkamp med livet.

Läsvärd men bitvis tung, kanske beroende på vem som läser.

Försöker med min tid

Trött och sliten. Proppad med magnecyl försöker jag orka jobb. Har haft blixtrande ont i bröstet idag och jag tror att den fysiska smärtan egentligen är underlägsen den andra. Försöker hämta inspiration till plugglustan genom att se en bra dokumentär i två delar om en mycket intressant person: Dag Hammarskjöld. Finns här i två delar, kallad Fredens pris. Rekommenderas!




Mest känd för sin insats som FN:s generalsekreterare, svenske nationalekonomen Dag Hammarskjöld. Bild från Wikipedia.



Påven Johanna

bild från filmpunkten.se

Donna Woolfolk Cross ger en skönlitterär skildring av den mytomspunna påven Johannas liv och gärningar.

Efter rekommendation eller snarare uppmaning (!) av två av mina närmaste vänner samt deras föräldrar har jag läst denna otroligt spännande och smarta berättelse om en fantastisk kvinna som föds som Johanna av Ingelheim och dör som påve Johannes VIII efter en lång och händelserik karriär inom katolska kyrkan under den första halvan av 800-talet.

Johanna upprör sin far, prästen, till bristningsgränsen då hon redan tidigt utmanar sina båda bröder intellektuellt. Matteus, den älskade storebrodern som var ämnad att gå i faderns fotspår dör hastigt i en sjukdom, varpå det sakta men säkert uppdagas att Johanna fått lektioner av brodern, hon kan alltså både läsa och skriva, latin såväl som grekiska, utöver modersmålet. När fadern därefter upptäcker att hon fått en bok av Matteus' lärare Asklepios, som tidigt förstod Johannas begåvning, låter han misshandla Johanna och lämnar henne medvetslös. Hon är onaturlig och totalt ogiltigförklarad av honom, och faderns brutala behandling får således konsekvensen att Johanna så småningom lämnar sitt hem och därmed också sin sachsiska hedningamoder Gudrun. Modern, en kvinna Johanna älskar och beundrar, som lärt Johanna allt om asagudarnas värld, som ger sin dotter det livsavgörande rådet: "Ge dig aldrig åt en man".

Som flicka i katedralskola efter rekommendation av Asklepios, blir hon bespottad och hånad av sina mindre begåvade (manliga) klasskamrater och får se sin yngre bror Johannes vända sig totalt emot henne. Hennes nit och hennes flit för henne vidare, och någonstans på vägen lämnar hon sin identitet som Johanna och blir munken Johannes Anglicus, för att slutligen väljas som påve i Rom.

Vägen dit är spännande, kantad av kärlek, våld, intelligent dialog och skarpsinniga tankegångar, allt i en fascinerande blandning av religion och klassisk argumentationslära. Vid några tillfällen tycks mig Johanna vara en alldeles utmärkt jurist, och bokens skönlitterära skildring till trots så får författaren mig att förstå att Johanna av Ingelheim var något alldeles speciellt.

Och det är klart att hon har funnits. Läs boken och njut av en hänförande livshistoria.

- Eugenia, 200-talet, dotter till ståthållaren av Alexandria, munk som blev vald till abbot
- Hildegund, 1100-talet, levde som munk i Schönau fram till sin död
- Mary Reade, 1700-talet, sjörövare
- Hannah Snell, menig och matros i brittiska flottan
- Okänd kvinna, 1800-talet, som under täcknamnet James Barry utnämndes till generalinspektör inom brittiska sjukvården
- Loreta Janeta Velaquez, som under namnet Harry Buford stred i slaget vid Bull Run under amerikanska inbördeskriget
- Teresinha Gomez, 1900-talet, låtsades vara man i arton år och erhöll flera fina militära utmärkelser och blev general inom portugisiska armén. Avslöjades 1994, anhölls för bedrägeri och tvingades genomgå läkarundersökning.

Författaren ger i bokens slut sin kommentar angående påven Johannas existens.

Kokain



bild från bokus.com


Har läst Lasse Wierups och Erik de La Regueras bok Kokain. Tidigare har jag läst Tom Feilings bok med samma titel men inte förrän nu ger förstnämnda författare mig en ordentlig inblick i den smutsiga värld som de facto omgärdar denna tämligen populära drog. Vad Wierup och de La Reguera gör är att de grundligt och idogt intervjuar och möter personer med diverse roller i dramat, från den typiska svenska "finknarkaren" till medelsvenssons, småkriminella, langare, gangsters - alla. Inte bara de som finns i Sverige. Wierup och de La Reguera har besökt de länder i Sydamerika som sedan långt tillbaka spelar ett politiskt spel med stormakternas stormakt USA. Ett politiskt spel som också är ett spel med kokain. De vågar möta människor som är delar av denna extremt våldsamma värld, ett pseudosamhälle som styrs av kokainkarteller bakom en demokratisk fasad, och som tvingar människor in i total fattigdom och ett liv i misär i storstädernas förorter där den enda utvägen är att ansluta sig till det hjul som snurrar med säkerhet - cocaine business.

Kokain är en omtalad drog, inte bara för att det åter igen stigit i popularitet och därtill letat sig fram bland flera samhällsklasser. Kokain är också omtalat för dess ursprung i form av kokabusken och det internationella samfundets inställning till odlingen av denna buske. Från att ha varit en buske som indianfolk livnärt sig på, och fortfarande gör för dess hälsosamma och lindrande effekter när det ännu är en oförädlad örtsubstans, blev denna buske föremål för omfattande produktion av den kemiska substansen kokain i stort sett under sträng och våldsam uppsyn av olika paramilitära grupper och maffior.

Författarna ger en mycket grundlig och trovärdig skildring av kokainets framfart och historia i världen, men också i Sverige. Intressant att få lärdom om är att det i princip bara i Stockholm som narkotikapolisen jobbar aktivt och hårt genom sin krogsektion. Motstycke saknas i våra två andra storstäder Göteborg och Malmö, trots att drogen är lika närvarande i dessa. Kanske har det berott på drogens historia som lyxdrog för överklassen, vilka kanske endast funnits representerade på Stockholms innekrogar.

Avslutningsvis frågar sig författarna om en legalisering av drogerna kan vara en lösning på det våld och den fattigdom som droghandeln skapar. De argumenterar lite korfattat för och emot och kommer i princip fram till det som de flesta torde komma fram till - en legalisering skulle antagligen skapa fler (miss-)brukare och maffian skulle helt enkelt finna en kassako i den illegala marknad som troligtvis skulle skapas vid sidan av.

Utmaningarna är många. Läs boken och glöm inte att varje enskild individs efterfrågan stärker droghandelns ställning i världen där människor berövas allt vad de äger och har för vår lyxkonsumtion av detta vita pulver.  

Changes

I en dokumentär på Svt talas det om det nya Afrika, och jag gläds åt att få se en kontinent som växer och får uppleva begynnelsen av ett välfärdssamhälle som tidigare varit förbehållet västvärlden. Med syftet att ge en bild av ett Afrika som gör framsteg har journalisterna riktat in sig på de länder i Afrika som återhämtat sig från extrema svårigheter, däribland Malawi, Ghana men framförallt Rwanda. Jag minns nyhetssändningar från när jag var liten med skakande bilder från ett land i totalt kaos och misär, och senare var folkmordet ett faktum.

Utan att man för den sakens skull ska undvika att visa hemskheter så är det ändå fantastiskt att få se och glädjas åt att världen ibland blir bättre!

Kyss mig - av Alexandra-Therese Keining och Josefine Tengblad

Såg denna film med K. En skönt filmad historia om Mia och Frida och deras oväntade men heta känslor för varandra. Båda är runt 30 och Mia planerar bröllop med pojkvännen Tim. Det skimrar och lyser om de tu, och redan tidigt i filmen tränger de starka känslorna igenom bioduken. De två huvudrollsinnehavarna spelar sina roller mycket väl.

Det bästa med berättelsen är att den känns. Den känns på riktigt och den känns äkta. Den känns realistisk, för detta är människor, kvinnor som älskar. DET är en del av verkligheten. Det kändes i magen när man genom närbilden på Mia ser förvirringen, rädslan och de snabba besluten. Den inre striden. Frida närmar sig Mia sakta men självsäkert. Kärleken visas tydligt, ärligt, naket och passionerat. Rå skönhet som inte är tillfixad. Ljuset är i varm ton som passar kamerans närgångna stil.

Lasermannen - en berättelse om Sverige

Denna fyrahundra sidor tjocka bok har tagit mig med storm. Gellert Tamas målar historiskt riktigt upp bilden av ett Sverige i uppror, ett Sverige som inte lyckas ta hand om sin befolkning. Ett Sverige utan ekonomi, utan gemenskap och till synes utan hopp. Till detta  en berättelse om en man som med sitt vapen agerar lika kallt och beräknande som Ny Demokrati agerar putslustigt och inskränkt. Historien börjar med ett litet barn som inte får vara med och leka. Som har svart hår.

Tamas har fått exklusiva intervjuer med John Ausonius, mer känd som Lasermannen. Boken är ett fantastiskt reportage om hur samhället paralyseras och vad hatet och isoleringen gör med människor. Jag har genom denna bok fått en fantastisk insikt i det skeende i Sverige som med Sverigedemokraternas intåg i senaste valet såg ut att kunna upprepa sig. I Norge nyligen trängde ett liknande hat fram genom det brutala massmordet på AUF-ungdomar på Utöya.

Kunskap är makt, och med pennan och hjärtat kan man förändra mycket. Jag önskar att en läste Tamas bok i skolorna. Ingen kan lämnas oberörd av vittnesmålen och offrens berättelser. Tack till Elsa som rekommenderat denna bok till mig, antagligen över ett glas vin någongång för något år sedan.

Älskad och saknad familjemedlem



Foto Line Degerhammar


Du gjorde alltid ditt yttersta. Egensinnig som fan, kärleksfull som få. Klok som attan. Alltid när jag grät så kom du och tröstade. Förlåt att jag ibland drog i kopplet, förlåt att jag ibland tog ut min stress och ilska genom hårda ord. Förlåt att jag inte alltid visade dig den största maximala respekt. Du betyder så mycket för mig och jag saknar dig så jävla mycket. Du doftade så gott och var så mild. Stark och självständig gav du självgoda hanar en omgång. Sann feminist och en äkta hundkatt. De som säger att du bara var ett husdjur, de kan inte riktigt förstå. Ibland ser jag dig ligga på mattan, eller i hallen. Ibland hör jag dig spinna, morra eller allmänt bara snacka. Din själ ska alltid finnas med mig.

Jag älskar dig för alltid, vackraste och goaste Happi.
Vila i frid (och bada så mycket du vill)

Det vi stoppar i oss såväl som tar på oss

Har köpt finfina produkter av märket Biologica. Bakom detta naturliga, ekologiska och naturvänliga märke finns ett par som länge arbetat med att ta fram produkter för kroppen som i princip ska kunna gå att äta, med devisen smörj aldrig in dig i något du inte kan äta!

- Ekologiskt odlade råvaror
- Fria från petrokemiska råvaror som mineraloljor, parabener, silikoner och konstgjorda doft- och färgämnen
- Råvarorna liksom de färdiga produkterna från Biologica är inte testade på djur
- Förpackningarna är gjorda av nedbrytbar plast

För de flesta kan detta nog tolkas som både ekoflum och alternativt vänstertrendigt. För mig är det delvis nytt, men jag får nog säga att jag har det i blodet. Min kära mamma har alltid varit inne på det spåret. Och jag får nog erkänna att jag i min uppväxt inte brydde mig om vad jag smorde in kroppen med, eller vad jag hade för schampoo. Jag tyckte i och för sig att det var jobbigt och slöseri med tid att duscha, så kanske var jag alternativ ändå. Och nu har jag produkter som är värda att duscha för!

Genom mamma har jag iallafall en grund att stå på, och nu har den genom nära vänner förstärkts. Gemensamt för oss alla är att vi drivs av tanken på att det som skadar djur och miljö inte heller kan vara bra för människan.

Biologicas produkter 

Det vi köpte var en deodorant, schampoo, tea tree oil-tvål, och liniment. Den sistnämnda botade min ryggont som jag haft den senaste veckan. Det är lätt att tillskriva naturprodukter magiska krafter, men långsiktig användning tror jag faktiskt är så nära magi man kan komma.

Vi köpte dessa produkter genom en väns mamma, se http://www.grahnharmoni.se/

.

Obehaget lägger sig som en tung matta över mig och kväver mig långsamt. Jag måste försöka härda ut, och det gör jag. Men det känns ändå förjävligt. Människor som inte förstår att ord etsar sig fast som brännmärken i själen. Hot där man känner att man fruktar för sin säkerhet. Ensam. Trött. Arg.

Friendship I worship

Nära och kära som jag fått spendera kvalitetstid med den senaste veckan. Det ger mig energi och livsglädje. Först till Rakels sommarhus, god mat, spel, vin och strandutflykt. Sedan Kivik och Simrishamn med goaste Jakob och Eddie. Vin, skratt och oändliga diskussioner om livet med käraste Elspäls. Livet vore trist utan alla dessa fantastiska människor.










Så mycket skönhet i en enda bild.



Tiger

Bild från Adlibris.com

Mitt i prick av Mian Lodalen. Nu får jag prestationsångest. För jag kan inte tillräckligt väl beskriva hur jäkla bra Mian Lodalen är på att skriva om kärleken. Connie är i tonåren och upptäcker att hon är kär. Men i fel person. För Anna är tjej. Precis som Connie.

Blad efter blad av ångest. Tonårens förargliga känslor av utanförskap, att vara fel, äcklig, smutsig, sjuk. Men också en stor dos av glädje när Smålands 1970-tal upptäcks av Connie med vännerna Räkan, Sirkka och Lillen - Sisters in crime.

Vad jag älskar med Mians böcker är den komplexa enkelheten. Hon klär känslor i ord som liksom prickar mitt i. Inget hyssjande. Sist men inte minst, Mian är rolig som attan. Hon beskriver kärleken med värme och intensitet.

Innan jag uppmanar alla att läsa denna bok, vill jag citera bokens djärva och djupa första mening:
Till alla som vågar älska.

Äventyr

Nu ska det ut och vandras. Har införskaffat delar av utrustningen. Detta ska bli så roligt. Har längtat!

Jag menar, kolla in detta (alla advanced walkpeople, please turn away for a second):

Oavsett vad det står, i folkmun heter det TANGAkök.

Lite hjälpmedel för nutritioneringen

Finbesticken

Sovdonen och handdukar som sägs torka på nolltid



Den här jäkeln har vi inte ens börjat med. Ska kollas nu, återkommer med besked om skick och annat. Tältet har vi fått låna av mina kära föräldrar och det har en ålder som är högre än min.

 Jäklar vad spännande detta ska bli! Jag tror att jag antingen är grym på att sätta upp tält eller så är det precis tvärtom.

I believe in You

Lyssnar på Will you be there av Michael Jackson. Introt med en prelude av Beethoven är helt utsökt tycker jag. Texten har en väldigt religiös ton men jag vänder mig inte till någon gud när jag frågar will you be there. Jag vänder mig till min familj och de människor jag älskar. De är gud för mig och de är den enda religion jag behöver. Jag tror på dem.

Hade en fantastisk stund igår med min familj, vi åt midsommardagsmiddag (som min älskade mamma hade gjort) där även min farbror och farmor var närvarande, samt min älskade sambo K. Mitt i allt det kände jag bara så mycket kärlek från alla omkring mig. Jag tror inte det var något som märktes eller syntes. Men det var vad jag kände i hjärtat. Jag satt där omgiven av fantastiska människor med de största hjärtan man kan hitta. Kloka, starka, varma människor.

Och jag har den stora äran att få kalla dem min familj.
You are always in my heart.

Små steg framsteg!

Även i FN:s människorättsråd, situerat i Genève, är man numera eniga om att inte diskriminera människor på grund av sexuell läggning. En s.k. gay-resolution har röstats fram med 23 röster mot 19, och 3 som avstod (http://www.dn.se/).

Hoppas detta kan leda någonvart. Det är fortfarande olagligt med homosexualitet i många länder, och även i Europa har hbtq-aktivisters rättigheters gång på gång nekats. Detta genom att Pridefestivaler nekas av statsmyndigheterna, eller att hbtq-aktivisterna inte får tillräckligt polisskydd (http://www.amnesty.se/).

Man kan ju undra egentligen vad det har för konkret betydelse att numera även FN tar ställning till begreppen sexuell läggning och könsidentitet. Jag är övertygad om att mycket är kvar att göra, men det ÄR ett bra första steg att det kommer upp på FN:s agenda. Jag menar om man inte ens erkänner ALLA människors rättigheter, då är det ju svårt för FN att ens agera i vissa situationer. Numera kan inte frångås att hbtq-personers rättigheter ligger på the UN table.

http://hbt.ifokus.se/articles/4d712e84b9cb46221d044a71-regnbagsflaggan-en-hbt-symbol

Resa i Sharialand



http://www.leopardforlag.se/bok/resa-i-sharialand-ett-reportage-om-kvinnors-liv-i-saudiarabien/


Tina Thunander har gjort det som nästintills är omöjligt. Som icke-muslim, västerländsk kvinna utan ressällskap av en man, har hon tillåtits inträde i konungariket Saudiarabien och slutresultatet är ett reportage om kvinnors liv i religionen och traditionens stränga ledband.

Förutom spännande läsning om de svårigheter som journalisten Thunander skickligt (och ibland tursamt) klarar sig undan, innebär denna bok att man på ett relativt snabbt sätt får tillgång till kunskap och tankar i en värld som på så många sätt är så världsomvänd från den som vi i väst lever. Visst är inte ämnet helt nytt, men Thunander skildrar det på ett unikt sätt genom samtalen med kvinnorna, från deras eget perspektiv. Det är bilden av ett väldigt slutet land, med starka traditionella värden, könssegregation, "expats" (de alla gästarbetarna som utför de arbeten många saudier inte vill utföra), oljan, alla prinsar och prinsessor. Endast en man av alla som intervjuas tar Thunander i hand när de träffas.

Detta är kvalitetsläsning och spänning. Kanske är jag subjektiv, men jag tycker att det kittlar när Thunander modigt ställer sina frågor till maktens män i det slutna Saudi. Maktens män är bra på att prata runt ämnen.
Men jag tror nog att de svettades i sin thobe denna gången. 

Läs och låt er upplysas.

Tribute to a friend

Bästa Els.

Detta är min vän Isabelle. Els. Elspäls. Bupski. Kärt barn har många namn. Hon är en av mina allra närmsta.

Utan henne blir vardagen grå. Tillsammans smider vi planer på att förbättra världen. Synkroniserade försover vi oss samtidigt och pms-ar samtidigt (SMS-ar samtidigt också för den delen). Hon har ärofullt omnämnt mig som sin partner in crime, och jag skulle vilja få göra detsamma tillbaka. Otaliga timmar plugg, ångestande, vältrandes i komplicerade rättsfall och analyser - såväl som glädjeyra och asgarv, politiska samtal med visioner om framtiden, ett glas vin ute när vi minst förtjänar det, måndagsfylla en spontan hemmafest, värme, satirisk humor à la Liv Strömqvist, Mia Skäringer och Hanna Hellquist. Vänskap som står sig. Och vi är fan arga när vi är arga och glada när vi är glada.

Isabelle är som jag själv jur.stud, en varm och go värmlänning som har överseende med en tjattrande skåning som envist vill försöka behärska torsbymål. Hon brinner för samhällsfrågor, är en sann feminist i ordets mest jämställdhetssträvande betydelse, har skinn på näsan när det behövs, men är samtidigt mjuk som sammet. Trots att hon är yngre än mig så är hon den mogna och kloka av oss två. Hon skriver så pennan (tangentbordet) glöder om juridik, politik, tankar om vardagen och livet. Hon är engagerad.

Tack för att du är så genuint mänsklig, och samtidigt så övermänsklig i din strävan och din styrka. Och tack för att du är min vän.


The world according to Elsa: http://elsa89.blogg.se/

Att springa

http://www.norstedts.se/

Maria Sveland skriver om vänskapen, den starka, lustfyllda, rusiga, beroendeframkallande, känsloladdade vänskapen. Huvudpersonerna är Emma och Julia. Emma med sin ensamstående mamma Annika, som gillar rödvin och har tajta stuprörsjeans, är frilansförfattare och jobbar på Lundens Servicehem. Julia med föräldrarna Gisela och Carl, som bor i en sekelskiftesvilla. Gisela som alltid luktar rengöringsmedel, och Carl som lägger nästan all energi på att förakta sin hustru trots hennes ansträngningar.

Julia och Emma upptäcker världen tillsammans, och vänskapen är deras allt. I Trädet tar de sin tillflykt från rabarbermannen och från världen. Julia får mörkare och mörkare ringar runt ögonen, sedan går allt så fort när Emma träffar Cesar och blir kär. En vänskap sätts på prov, en annan skapas trots de stora motsättningarna inledningsvis, en bastu brinner upp, en flicka på rymmen, två mödrar som successivt upptäcker att de är offer för ett strukturellt förtryck -Maria Sveland får med mycket i denna roman, med ärligt språk och känslor som stormar. Det är en rå skildring av förtryck, mot barn såväl som mot vuxna, där patriarkatets mörka skugga sprider kylan. Det som rörde mig mest är skildringen av det mest ofattbara, och hur samhället konsekvent vägrar ta i frågorna. Konsekvensen blir trasighet, och någon som kanske är förlorad för alltid.

Läs den.

In i de skånska skogarna...

8 km lång promenad. I bestämd takt. Fika på stegen mellan två beteshagar. Värme i luften men frisk fläkt. Skönt ljus i skogen, naturen omsluter en med sin kraft. Du och jag tillsammans, vårt äventyr.

Längtar till nästa äventyr. När åker vi?

Där trollen huserar...

Kärlek av okänd konstnär

There are times I don't really want to remember but I think about them a lot

Jag tänkte alltid så mycket. Tankarna snurrade alltid runt, runt, runt. Försökte passa in trots den stadiga klumpen i magen som antydde att jag inte skulle passa in om jag var mig själv hela tiden fullt ut. Kunde ibland inte andas, fastän jag förtvivlat kippade efter luft. Kunde inte heller sova så mycket. Hade allt som oftast huvudvärk och började tidigt att ta värktabletter mot huvudvärk (vilket jag trodde alla andra barn också hade och gjorde).

Lade mycket tid på skolan, för den var trygg och i pluggandet och i den till studierna tillhörande skötsamheten passade jag in. Kompenserade med bus och "pojkstreck", utförda av mig med håret instoppat i mössan och kläder som inte avslöjade, utan snarare förklarade mina handlingar, att pojkar busar omkring är socialt accepterat. Ville nog få vara den jag var, inget komplicerat för mig egentligen, mer komplicerat för andra märkte jag. Om det var något som störde ordningen så var det inte "pojkarna som busade omkring", utan "flickor som inte kan uppföra sig".

När jag började förstå vågade jag inte veta mer, av rädsla att dras med. Innerst inne visste jag ju vart det skulle bära ifall jag lät även tankarna göra som de ville. Visste vem jag var men hittade ingen plattform att stå på. Vågade inte kasta mig hela vägen ut.

Nu vågar jag mer. Men inte tillräckligt. Det räcker ibland med ord från någon så räds jag vara den jag är. Fast det som är jobbigast är icke-orden: tystnaden.

Mina föräldrar tar det hela så bra, vilket jag emellanåt tycker är en självklarhet, men för det mesta känner jag sån tacksamhet att de liksom tar mig för den jag är utan klydd. De är så naturliga mot mig och mot min älskade partner. Jag älskar er mamma och pappa. Till det hela hör också min coola fantastiska syster. Älskar dig Line!

Jag vet att min enda chans oavsett var jag kommer befinna mig, i mitt yrke, och i mitt privatliv måste en sak vara säker: min rätt att vara mig själv.
I was born this way.

Summer night

Går ensam med bara mina egna tankar i en fantastisk kvällssol. I mina tankar finns alltid garanterat hon som betyder allt för mig. Älskar dig.

På min väg inser jag hur vacker naturen är, en skönhet som inte på något sätt kan återges väl med min mobilkamera. Men vackert är det. Mina ögon fylls av tårar över det enkla och vackra som finns så nära oss hela tiden. Vi måste vårda vår jord.

Dare you walk the mysterious paths of life?

Lack of motivation - lack of concentration - lack of inspiration.

Ingenting var som det skulle imorse, började med att fixa och dona en massa som jag inte borde ha behövt börja dagen med. Kanske hade jag förväntat mig annat, helt utan att ha fog för det. Men allting stod inte rätt till. Lack of motivation.

Plugget går långsamt. Inte dåligt, men långsamt. Lack of concentration.

Vet inte längre vad jag gör och varför jag gör det. Måste hitta tillbaka till kärnan. Men kärnan är mest arg och trött och inte på det drivande sättet utan det destruktiva... Lack of inspiration.

- Do I need to emphasize lack?

Hate to fight

När det blir så som det blev. Skrik, tårar, sårande ord. När allt jag vill är samma som första dagen med dig: att vara med dig, i vått och torrt. Det är kämpigt emellanåt, men tro mig när jag säger att jag inte förväntar mig att livet alltid ska vara enkelt. Jag vet att det kommer vara upp och ner. Men det är jag både beredd på och redo för. Med dig. Du är det bästa. Du finns ju alltid där för mig, du tröstar, hjälper och älskar. Jag har hört dina ord, jag vet vad jag ska bli bättre på. Släppa kontrollen, slappna av. Det är det tuffaste nånsin, för som jag sa till dig förut har kontrollen verkligen varit något jag alltid kunnat räkna med. Jag kommer att släppa, för din skull. Jag kommer att vilja förbättra mig, för din skull.

Du är värd varje fight, för du är värd allt. Älskar dig.

Morgondis

Det är något visst med morgnar. Särskilt ljusa morgnar. De behöver egentligen inte vara så varma, bara de är ljusa. Som idag. Imorse. Tidigt begav jag mig iväg till jobb. Alldeles för tidigt. Jobbigt att gå ifrån en varm säng där trygga älskade du ligger.

Men trots att det är jobbigt att gå upp, lämna värmen, och trots att jag är så trött att jag kan somna sittande så sänker sig en ro över mig. I stillheten, innan allt folk. Då njuter jag till och med.

Morgondis är vackert. Precis som du.

Inlinesfrossa

Så underbart att susa fram. Särskilt nu när jag lärt mig bromsa. Längtar ut.

Fina omgivningar

Nära till landet

Bästa PT:n!

Orosmoln...

Ibland gör jag fel mot dig. Men du vet jobbet ju. Man måste ta all skit som helst, bokstavligt och bildligt och människor tror att det är ok att kränka en hur som helst. Jag fixar ibland inte att människor skriker på mig och kallar mig saker. Det gör liksom ont. Det får rinna av en emellanåt eftersom det är jobb, men jag kan inte alltid bemöta dig med ett leende då. Fast jag borde. Förlåt. Ibland blir det bara för mycket. Jag önskar att jag inte hörde ibland vad människor säger. Det blir jäkligt för mycket emellanåt. Jag pallar inte.

Pysslig eller fräck

"Emma är en sprallig, kul och aktiverande tidning för flickor i åldern 6-9 år. Den är pysslig och tjejig med fokus på kreativitet och kunskap på ett charmigt och glatt sätt.
GOAL Junior är en cool fotbollstidning för killar i åldern 6 till 10 år. Tidningen presenterar mängder av spännande fakta och bilder om superstjärnorna och deras lag på ett fräckt och explosivt sätt, som garanterat tilltalar yngre fotbollstokiga killar."
(Ur Egmonts pressmeddelande - hämtat på svt:s hemsida)

pysslig, tjejig, charmigt, glatt vs. cool, spännande, fräckt, explosivt

Min spontana reaktion: ...suck.

Försök till utveckling av min spontana reaktion:

Kritiken mot att göra dessa tidningar är enorm. Och jag kan inte annat än att hålla med. Det räcker enligt mig att läsa ovanstående så förstår man att det handlar om att välja sida. Passiv eller aktiv, pysslig eller fräck. Och inget fel i att välja sida kanske, problemet är att det valet görs i och med födseln. Och det är fan i mig inte rättvist. Vanligt motargument till att analysera olika fenomen utifrån genusperspektiv är ofta: "varför får inte killar vara killar och tjejer vara tjejer?".

Jag anser att problemet enligt den frågeställningen ligger i själva frågan vad som ligger i definitionen kille och dito för vad som är tjej. Och vad är det i såfall som säger att tjejer är på ett visst vis och killar på ett annat? Enkel matematik för mig (samhället och särskilt media skapar och definierar vad som är kille och vad som är tjej). Vad gäller samhällets ansvar, och även företagens ansvar, så innefattar det ett ansvar att inte tvinga in barn och unga människor i könsroller som, i verkligheten, innebär helt olika förutsättningar och möjligheter för dem senare i livet.

Jag undrar framförallt över argumentet som Egmont har, att de endast lyder under efterfrågan. Är det verkligen så, eller skapar de rentav denna efterfrågan själva och utnyttjar det faktum att förlegade könsroller också stöds subtilt från andra håll i vårt samhälle?

Det är liksom inte svårt att hitta fotbollsspelare som är kvinnor (till tidningen Goal Junior), inte heller att hitta män som gillar att pyssla, baka etc (till tidningen Emma). Så varför är det viktigt, och varför säljer könsrollerna?

Suck...

Slit som jag ändå gillar

Mycket på en gång, det är lite min grej men ändå inte. Jag gillar att prestera, men det som har förändrats de senaste åren är att det ändå tar på mig. Det kostar liksom, inte bara blod, svett och tårar varje gång. Det kostar också kroppen och psyket i det långa loppet. Man blir tröttare och mindre entusiastisk hela tiden. Det är tur att det finns människor runtomkring en som inspirerar, de gör att alla materiella ting, alla ideella ting, allting får en mening.

Jag försöker oftast hitta en balans i allt jag vill hinna med, lösningen för mig brukar vara att liksom bara göra sakerna. Tidigare har jag oftast lidit av stor prestationsångest, och den sitter till viss del i fortfarande. Jag vill så mycket, jag försöker ganska mycket. Jag börjar slappna av mer. Inse mina goda egenskaper, inse mina styrkor och försöker kompensera för mina brister där det behövs. Ger järnet när så behövs och så förtjänas.

En person i min närhet betyder verkligen allt för mig när det gäller ovanstående. Hon får mig att känna mig värdefull vad jag än gör. Det är en fantastisk känsla. Kärlek gör verkligen under.

...

There is one person, she rocks my world.

You know who you are. I love you.

Skönaste yogaställningen

Matsyasana - även kallad fisken. Kan även utformas i kombination med padmasana, lotusställning. Här nedan utan lotus.

Denna ställningen är superskön även om det kanske inte ser ut så. För mig ger den lugn i rygg, nacke, axlar och sedan mitt sinne. Just nu hade jag behövt yogaträning med denna som en av de avslutande ställningarna. Har gått för lång tid sen jag sist gjorde yoga... Men jobb och plugg och en förkylning denna vecka har tagit sig emellan.

Försöker "tänka yoga", men det är ju baske mig inte samma sak. Längtar till nästa yogapass på mattan...

Jag säger bara...!

öppenhet... och fest!

Asanasanasanasanas......

Åkte rullor en bra bit igår och hälsade på ett par kompisar som också bor i samma stad. De bjöd på kaffe och kakor på sin balkong och vi satt i solen i några timmar. Underbart. Så mysig dag igår, mycket fysisk träning, men också mental boost genom besök hos fina vänner.

Dagens lunch var hemmalagad och består av en väldigt god blandning av sojafärs (torkad, som man förväller i kokande vatten innan man fräser den i olivolja med lök och vitlök), krossade tomater, oregano, färsk basilika och därtill spaghetti.

Väl hemma blev det lite yoga för att stretcha ut och varva ned. Denna övning bl.a, prasarita padottanasana a,b,c och d (bilderna kommer från: ashtangayoga.info):



prasarita padottanasana a

 

prasarita padottanasana b

 

prasarita padottanasana c



prasarita padottanasana d

Varför göra denna övning? Jo, den skapar bland annat lugn i sinnet, och är en "variant" på huvudstående skulle man kunna säga.

Häromdagen försökte jag mig på huvudstående vilket resulterade i att jag slog över och slog i foten i bordet och höll på att välta levande ljus som stod på vårt låga soffbord. Jag fick lite yogahybris och skulle prompt försöka mig på huvudstående fullt ut.

Såhär ser sirsasana, huvudstående slutposition ut:



sirsasana, ashtangayoga.info

Från denna position välte jag alltså och landade på rygg. Aj. Men jag klarade mig med blotta förskräckelsen. Jag har dock praktiserat yoga förut, så jag kan grunderna som tur är. Men just huvudstående var något av det sista jag typ lärde mig innan mitt uppehåll så det var nog därför jag förväntade mig att kunna det nu också. Men yoga är verkligen beroende av practice. Och mycket practice! Det är den enda vägen.

Jag ska baske mig upp i huvudstående. Snart.