... Men jag har givetvis tusen tankar och åsikter och potentiella inlägg som jag ju borde placera här istället. Ska försöka använda bloggen på ett bättre sätt tror jag.
Mycket har hänt sedan sist. December har bjudit på en del sorg, en släktings bortgång men också årsdagen (idag) av min älskade hunds bortgång förra året.
Trots detta, och trots att jag nu längtar efter min älskade K som är i sina hemtrakter på julbesök, så njuter jag av att vara med min familj. Mina föräldrar är på många sätt fantastiska personer. De har alltid varit stränga och bestämda, men de är mjuka och snälla under ytan. De har alltid gett mig så mycket. De har velat mitt bästa, och de tröstar mig när jag är ledsen. Brytpunkten när jag flyttade hemifrån var såklart jobbig, jag undrade om de någonsin skulle kunna släppa taget och våga lära känna mig som människa, bortom att jag är deras barn. Och det har de vågat måste jag erkänna, de har börjat se mig på riktigt. Kanske var det delvis att jag lät dem förstå att vissa saker i mitt liv kommer vara annorlunda sedan jag berättade om kärleken till min tjej K. De tog det så bra, nästan för bra, de tyckte liksom att det är lika naturligt som något annat. Det var så skönt att känna att de inte behandlade mig annorlunda för det, och om de gjorde det så var det snarare åt det positiva hållet.
Det är lätt att bli känslosam såhär i juletider. Dock är det en familjemedlem som inte är med oss i år heller. Och dig saknar jag som fan. Vila i ro min älskade Happi.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar