Känslan när en dricker grönt jasminte

Då kan något av följande inträffa:

- Jag får en djup filosofisk insikt, ofta bottnad i komplexiteten med att vara en levande varelse med potentiellt noll syfte annat än att bara existera för existerandes skull

- Universums (multiversums) stora mysterier klarnar för mig på ett slumpmässigt antal sekunder och jag hinner aldrig, ALDRIG samla mig nog att skriva ned allt jag fått tänka på innan tankarna är bortflugna för att möjligen återkomma någon oförutsedd annan gång

- Jag får stora visioner om hur jag vill leva egentligen, och vad som är viktigt i livet (det inkluderar alltid  kärlek, att ha en familj som består av hundar och nåt annat djur, att hålla på med något kreativt, utmana mig fysiskt och att meditera VARJE dag)

- Jag blir lycklig för ingenting och samtidigt olycklig över världens alla orättvisor, hämndlysten på det system som förtrycker vissa och upphöjer andra (och inser att min möjlighet att förändra är: inte jättestor i detta system)

- Jag förvandlas till en slags kroppslig/själslig mellanstation för själar som vandrar genom historien, och jag inser att fan, mina historiska systrars berättelser också oundvikligen är mina

Det är aldrig konstiga substanser i teet jag dricker. Det är mest en symbolisk grej det här med tedrickandet. Det är bara te. Men jag dricker mer te nu än förut. Det har börjat bli så att jag förväntar mig att något ska hända när jag dricker te.

Ja, jag kanske inte ska skriva mer nu och linda in mig i något jag inte kan nysta upp.

Självrannsakan och annat

Jag är inte religiös. Kanske en sökare, men inte mer. Har dock ett nyfunnet intresse i astrofysik, och det kanske är en typ av religiositet. För om det är något jag tycker om så är det alla stjärnor på himlen. Och med nyfunnen kunskap har jag nu stöd för att vi inte vore någonting utan stjärnorna, bokstavligt talat. Det var en fantastisk ny kunskap för mig, eftersom jag alltid gillat stjärnorna och den magi, närmast religiösa magi, som jag tycker att de för med sig.

Jag är ju dock helt lost i övrigt. Allting är upp och ned i mitt inre. Så egentligen inget nytt på den fronten.

Men jag menar kolla det här:

En ringnebulosa, lite invecklat att förklara men i princip är detta ovan ett tillstånd när en stjärna dör. Rymden är så vacker. Bild från Wikipedia.

Alice in Thunderland

Så fort jag såg den så visste jag. Om jag går genom den så kan det finnas ett oändligt äventyr att vänta.

Jag önskar bara att min port var så verklig och så konkret som den jag såg. Istället känns det som att jag går genom tider och världar, genom massor av olika portaler, in till tusentals olika känslotillstånd och upplevelser. Jag hinner inte riktigt stanna i en värld förrän det är dags för nästa.

Äntligen - ljuset, lättnad, framåt

Från mörkret, till detta. Saker har börjat ordna sig. Förra veckan var fantastisk i avseendet att månader av motigt slit genererat "framgångar", som säkrar mig erfarenhet och även pengar under sommaren. Praktikplats och arbete, båda på myndigheter. Jag är så tacksam och det ska bli så spännande.

Träningen innebar gradering som gick bra, och det behövdes. Jag känner mig pepp igen.

Idag insåg jag att jag måste söka och bestämma examensarbete inför hösten. Det var ju lite av en chock att hantera eftersom jag inte haft tid eller ro att tänka på det överhuvudtaget. Men har lite tid på mig att fundera trots allt, eftersom den kursen inte omfattas av deadlinen för övrigt universitets- och högskolekursutbud, en deadline som annars är idag, sedvanliga 15 april...

Vilken berg- och dalbana livet ändå är. Dock har jag kanske äntligen - (obs reserverar mig nu hundrafemtiotusen procent) - börjat lära mig att hantera åksjukan som onekligen följer...

Svårt att andas

Jag har sedan ett år tillbaka upplevt något extremt konstigt och obehagligt. Jag har svårt att få luft emellanåt. Det yttrar sig som att jag kippar efter andan desperat, men utan att riktigt lyckas, och jag får mer och mer panik av det.

Min tillfälliga lösning är att dra några djupa andetag med magen (något jag lyckligtvis har någorlunda koll på sedan min tid med yoga). Dock upphör inte problemet helt, utan dämpas bara något, för att sedan börja om.

Jag blir så stressad av detta. När jag försöker dra djupa andetag som ju mildrar problemet något, inträffar nästa konstiga sak. Jag börjar ofta gråta. Det känns så jäkla dumt och konstigt och jag vet egentligen inte hur det kunnat bli såhär. Misstänker ju att det är ångest som tar sig fysisk form. Men vet absolut inte hur jag ska lösa det på lång sikt.

Det jag vet är att problemen uppstår i samband med prestation. Särskilt studierelaterad prestation. Särskilt stillasittande skrivande studierelaterad prestation... När jag gör annat händer det inte lika ofta. Dock känner jag mig stressad hemma, och kan inte slappna av så lätt som jag borde i mitt eget hem. Det gör mig väldigt ledsen.

Lösningen på problemet vore ju att inte göra det som skapar problemen. Men så lätt är det ju inte. Har försökt knåpa på en lösning nu, som innebär praktik (förhoppningsvis), och jag hoppas verkligen det kommer vara ett bra miljöombyte. Men innan dess ska en uppsats in. Och egentligen två som släpar efter. Och därtill ska en tenta göras nu snart.

Jag går på mindre än sparlåga, och jag undrar verkligen hur länge detta håller. Önskar jag kunde åka iväg på en resa, med meditation, kung fu, yoga och tid för eftertanke.

I need to reconnect with my soul.

Önskar mig själv god bättring

Har varit sjuk, en del förra veckan. Tillräckligt för att inte få in uppsatsen i tid. Ångesten kring det är obeskrivlig.

Lider ju av skrivkramp också. Samt allmänt dåligt självförtroende kopplat till prestation. Nu börjar stryptaget kännas. Jag har bestämt mig för att se saker och ting mer positivt. Det fungerar ändå till stor del. Men det löser inte alla praktiska problem.

När skrivkrampen och prestationsångesten griper tag, så förblindas en. Jag ser inget. Med det menar jag att texter kan passera framför mina ögon, men jag kan inte omvandla det till information, dvs. kunskap.

Den ångesten klarar jag knappt av att hantera. Jag har dock pressat mig själv i flera år nu med studier och annat, och därför har saker och ting ändå gått vägen. Men nu börjar jag känna mig trött, och slutkörd. Inga reserver kvar. Ingen energi till att ladda om.

Just nu försöker jag få energi från träning, vänner och familj. Det går helt ok. Problemet är att det är en uppbyggnadsprocess som tar tid. Det går LÅNGSAMT.

Jag har nog ett behov av att uträtta viktiga saker i livet. Sådant som JAG tycker är viktigt. Jag har nog bara blandat ihop vad JAG tycker är viktigt med vad ANDRA tycker är viktigt. Det försöker jag ändra på nu. Jag vill inte leva mitt liv helt förledd.

.