Äntligen - ljuset, lättnad, framåt

Från mörkret, till detta. Saker har börjat ordna sig. Förra veckan var fantastisk i avseendet att månader av motigt slit genererat "framgångar", som säkrar mig erfarenhet och även pengar under sommaren. Praktikplats och arbete, båda på myndigheter. Jag är så tacksam och det ska bli så spännande.

Träningen innebar gradering som gick bra, och det behövdes. Jag känner mig pepp igen.

Idag insåg jag att jag måste söka och bestämma examensarbete inför hösten. Det var ju lite av en chock att hantera eftersom jag inte haft tid eller ro att tänka på det överhuvudtaget. Men har lite tid på mig att fundera trots allt, eftersom den kursen inte omfattas av deadlinen för övrigt universitets- och högskolekursutbud, en deadline som annars är idag, sedvanliga 15 april...

Vilken berg- och dalbana livet ändå är. Dock har jag kanske äntligen - (obs reserverar mig nu hundrafemtiotusen procent) - börjat lära mig att hantera åksjukan som onekligen följer...

Svårt att andas

Jag har sedan ett år tillbaka upplevt något extremt konstigt och obehagligt. Jag har svårt att få luft emellanåt. Det yttrar sig som att jag kippar efter andan desperat, men utan att riktigt lyckas, och jag får mer och mer panik av det.

Min tillfälliga lösning är att dra några djupa andetag med magen (något jag lyckligtvis har någorlunda koll på sedan min tid med yoga). Dock upphör inte problemet helt, utan dämpas bara något, för att sedan börja om.

Jag blir så stressad av detta. När jag försöker dra djupa andetag som ju mildrar problemet något, inträffar nästa konstiga sak. Jag börjar ofta gråta. Det känns så jäkla dumt och konstigt och jag vet egentligen inte hur det kunnat bli såhär. Misstänker ju att det är ångest som tar sig fysisk form. Men vet absolut inte hur jag ska lösa det på lång sikt.

Det jag vet är att problemen uppstår i samband med prestation. Särskilt studierelaterad prestation. Särskilt stillasittande skrivande studierelaterad prestation... När jag gör annat händer det inte lika ofta. Dock känner jag mig stressad hemma, och kan inte slappna av så lätt som jag borde i mitt eget hem. Det gör mig väldigt ledsen.

Lösningen på problemet vore ju att inte göra det som skapar problemen. Men så lätt är det ju inte. Har försökt knåpa på en lösning nu, som innebär praktik (förhoppningsvis), och jag hoppas verkligen det kommer vara ett bra miljöombyte. Men innan dess ska en uppsats in. Och egentligen två som släpar efter. Och därtill ska en tenta göras nu snart.

Jag går på mindre än sparlåga, och jag undrar verkligen hur länge detta håller. Önskar jag kunde åka iväg på en resa, med meditation, kung fu, yoga och tid för eftertanke.

I need to reconnect with my soul.

Önskar mig själv god bättring

Har varit sjuk, en del förra veckan. Tillräckligt för att inte få in uppsatsen i tid. Ångesten kring det är obeskrivlig.

Lider ju av skrivkramp också. Samt allmänt dåligt självförtroende kopplat till prestation. Nu börjar stryptaget kännas. Jag har bestämt mig för att se saker och ting mer positivt. Det fungerar ändå till stor del. Men det löser inte alla praktiska problem.

När skrivkrampen och prestationsångesten griper tag, så förblindas en. Jag ser inget. Med det menar jag att texter kan passera framför mina ögon, men jag kan inte omvandla det till information, dvs. kunskap.

Den ångesten klarar jag knappt av att hantera. Jag har dock pressat mig själv i flera år nu med studier och annat, och därför har saker och ting ändå gått vägen. Men nu börjar jag känna mig trött, och slutkörd. Inga reserver kvar. Ingen energi till att ladda om.

Just nu försöker jag få energi från träning, vänner och familj. Det går helt ok. Problemet är att det är en uppbyggnadsprocess som tar tid. Det går LÅNGSAMT.

Jag har nog ett behov av att uträtta viktiga saker i livet. Sådant som JAG tycker är viktigt. Jag har nog bara blandat ihop vad JAG tycker är viktigt med vad ANDRA tycker är viktigt. Det försöker jag ändra på nu. Jag vill inte leva mitt liv helt förledd.

.

Jag är som en jojo

Åtminstone är mitt sinneliv så. Det är liksom ingen ordning på mig nuförtiden. Plugget går upp och ned på ett sätt jag aldrig varit med om tidigare. Hela grundskolan och gymnasiet var ju skolan helt ärligt mitt liv. Jag gjorde inte mycket annat.

Men det har ändrats. Jag vet inte längre hur jag ska hantera vissa saker som tidigare gått på autopilot. Jag bryr mig inte emellanåt. För att i nästa stund få panik över att jag inget gör.

Känner mig stressad och trött mest hela tiden. Känner att jag med nöd och näppe tar mig fram. Emellanåt är jag faktiskt rädd. Att jag liksom inte ska klara det. Har aldrig varit rädd för studier förut. Men nu är det riktigt tungt.

Mitt främsta tips till en ung människa som tänker mycket "borde/måste göra detta" - just don't. Inte tänka borde, inte tänka måste. Bara gör det du känner för. Det borde jag ha gjort mycket mer. Nu vet jag ju knappt hur det känns att göra det jag vill. Jag vet inte riktigt vad jag vill.

Jag har dock påbörjat den resan lite grann. Jag försöker hela tiden tänja på vissa gränser. Kanske är det till priset av plugget. Jag kan bara inte vara duktig hela tiden. Och uppenbarligen kan jag inte inordna mig vissa system för att slaviskt följa dem. Det är slut med sådant nu. Jag har börjat, så sakta, att acceptera hur jag är.

Pånyttfödd?

Iallafall var och varannan stund. Jag pendlar mellan extrem effektivitet och total apati. Jag har åtminstone, till min stora glädje, inte helt tappat bort mig själv. Men det känns tungt. Akademins värld är nog inte min. Men den har något som lockar, stundvis iallafall.

Försöker överkomma alla möjliga hinder, i livet i stort, men framförallt i vardagen. Jag blir som en desperat glädjesökare, som nästan krystat försöker se ljuset överallt. Jag är inte optimist av naturen dock. Men jag har börjat inse att jag kanske kan vara det om jag vill. Om inget annat så i rent självbevarelsesyfte. Annars går jag under. Bröstkorgen är redan stel och tyngd av den mentala stress som studierna främst står för. Men det finns ljusglimtar. Lyckan som infinner sig när en haft en, eller till och med två ganska produktiva skrivdagar. Eufori skulle jag nästan våga mig på att beskriva det som.

Vägen är inte spikrak, långt ifrån, men jag är iallafall inte så rädd för att komma av mig längre. Då trampar jag upp en ny väg.

Trodde inte att jag skulle återvända hit

Trodde inte jag skulle återvända hit till denna mycket konstiga blogg/dagbok/slasktratt etc. Men nu måste jag. Vågar inte/orkar inte prata med någon verklig människa. Får låtsas anförtro mig åt kött och blod, fast jag bara skriver här.
Är så trött. På pluggandet, läsandet, skrivandet. Samtidigt som jag älskar det så mycket. Trivs bland böcker och kunskap. Älskar tanken på att lära mig nytt, lära mig mer, förstå min omvärld, lära mig verktyget, författa något akademiskt.

Men det känns som att saker och ting har tagit slut i hjärnan. Mina tankar som aldrig någonsin förut ville låta sig hämmas eller skrämmas av svåra saker. Nu är det som om att det bara säger stopp. Jag läser och läser, men ingenting skrivs, jag skriver inte, knappt. Jag kastar mig mellan frågeställningar i ett komplext mönster av språkliga skapelser, ord som inte hör ihop eller makes sense. Jag förstår inte emellanåt vad jag SJÄLV skrivit.

Jag brukar kunna nosa upp intressanta spår, spännande ämnen och svåra frågor. Men att problematisera och sammanfatta och koncentrera textmassa, det låter sig inte så lätt göras. Jag krånglar till det. Gör det svårare än vad det kanske är. Blir frustrerad, otålig, arg och tillslut ledsen. Jag är nog inte gjord för att skriva. Jag är nog inte gjord för att lära mig skriva.

Paniken som väller upp inom mig går inte att beskriva. Prestationsångest och ett mycket svagt självförtroende. Trots tidigare erfarenhet av att det brukar ordna sig. Men det känns som att jag haft tur snarare än agerat skickligt.

När ska bluffen avslöjas, när ska alla förstå att jag ingenting kan, att jag inget förstår.