Trodde inte att jag skulle återvända hit

Trodde inte jag skulle återvända hit till denna mycket konstiga blogg/dagbok/slasktratt etc. Men nu måste jag. Vågar inte/orkar inte prata med någon verklig människa. Får låtsas anförtro mig åt kött och blod, fast jag bara skriver här.
Är så trött. På pluggandet, läsandet, skrivandet. Samtidigt som jag älskar det så mycket. Trivs bland böcker och kunskap. Älskar tanken på att lära mig nytt, lära mig mer, förstå min omvärld, lära mig verktyget, författa något akademiskt.

Men det känns som att saker och ting har tagit slut i hjärnan. Mina tankar som aldrig någonsin förut ville låta sig hämmas eller skrämmas av svåra saker. Nu är det som om att det bara säger stopp. Jag läser och läser, men ingenting skrivs, jag skriver inte, knappt. Jag kastar mig mellan frågeställningar i ett komplext mönster av språkliga skapelser, ord som inte hör ihop eller makes sense. Jag förstår inte emellanåt vad jag SJÄLV skrivit.

Jag brukar kunna nosa upp intressanta spår, spännande ämnen och svåra frågor. Men att problematisera och sammanfatta och koncentrera textmassa, det låter sig inte så lätt göras. Jag krånglar till det. Gör det svårare än vad det kanske är. Blir frustrerad, otålig, arg och tillslut ledsen. Jag är nog inte gjord för att skriva. Jag är nog inte gjord för att lära mig skriva.

Paniken som väller upp inom mig går inte att beskriva. Prestationsångest och ett mycket svagt självförtroende. Trots tidigare erfarenhet av att det brukar ordna sig. Men det känns som att jag haft tur snarare än agerat skickligt.

När ska bluffen avslöjas, när ska alla förstå att jag ingenting kan, att jag inget förstår.