Känslan när en dricker grönt jasminte

Då kan något av följande inträffa:

- Jag får en djup filosofisk insikt, ofta bottnad i komplexiteten med att vara en levande varelse med potentiellt noll syfte annat än att bara existera för existerandes skull

- Universums (multiversums) stora mysterier klarnar för mig på ett slumpmässigt antal sekunder och jag hinner aldrig, ALDRIG samla mig nog att skriva ned allt jag fått tänka på innan tankarna är bortflugna för att möjligen återkomma någon oförutsedd annan gång

- Jag får stora visioner om hur jag vill leva egentligen, och vad som är viktigt i livet (det inkluderar alltid  kärlek, att ha en familj som består av hundar och nåt annat djur, att hålla på med något kreativt, utmana mig fysiskt och att meditera VARJE dag)

- Jag blir lycklig för ingenting och samtidigt olycklig över världens alla orättvisor, hämndlysten på det system som förtrycker vissa och upphöjer andra (och inser att min möjlighet att förändra är: inte jättestor i detta system)

- Jag förvandlas till en slags kroppslig/själslig mellanstation för själar som vandrar genom historien, och jag inser att fan, mina historiska systrars berättelser också oundvikligen är mina

Det är aldrig konstiga substanser i teet jag dricker. Det är mest en symbolisk grej det här med tedrickandet. Det är bara te. Men jag dricker mer te nu än förut. Det har börjat bli så att jag förväntar mig att något ska hända när jag dricker te.

Ja, jag kanske inte ska skriva mer nu och linda in mig i något jag inte kan nysta upp.

Självrannsakan och annat

Jag är inte religiös. Kanske en sökare, men inte mer. Har dock ett nyfunnet intresse i astrofysik, och det kanske är en typ av religiositet. För om det är något jag tycker om så är det alla stjärnor på himlen. Och med nyfunnen kunskap har jag nu stöd för att vi inte vore någonting utan stjärnorna, bokstavligt talat. Det var en fantastisk ny kunskap för mig, eftersom jag alltid gillat stjärnorna och den magi, närmast religiösa magi, som jag tycker att de för med sig.

Jag är ju dock helt lost i övrigt. Allting är upp och ned i mitt inre. Så egentligen inget nytt på den fronten.

Men jag menar kolla det här:

En ringnebulosa, lite invecklat att förklara men i princip är detta ovan ett tillstånd när en stjärna dör. Rymden är så vacker. Bild från Wikipedia.

Alice in Thunderland

Så fort jag såg den så visste jag. Om jag går genom den så kan det finnas ett oändligt äventyr att vänta.

Jag önskar bara att min port var så verklig och så konkret som den jag såg. Istället känns det som att jag går genom tider och världar, genom massor av olika portaler, in till tusentals olika känslotillstånd och upplevelser. Jag hinner inte riktigt stanna i en värld förrän det är dags för nästa.