Pånyttfödd?

Iallafall var och varannan stund. Jag pendlar mellan extrem effektivitet och total apati. Jag har åtminstone, till min stora glädje, inte helt tappat bort mig själv. Men det känns tungt. Akademins värld är nog inte min. Men den har något som lockar, stundvis iallafall.

Försöker överkomma alla möjliga hinder, i livet i stort, men framförallt i vardagen. Jag blir som en desperat glädjesökare, som nästan krystat försöker se ljuset överallt. Jag är inte optimist av naturen dock. Men jag har börjat inse att jag kanske kan vara det om jag vill. Om inget annat så i rent självbevarelsesyfte. Annars går jag under. Bröstkorgen är redan stel och tyngd av den mentala stress som studierna främst står för. Men det finns ljusglimtar. Lyckan som infinner sig när en haft en, eller till och med två ganska produktiva skrivdagar. Eufori skulle jag nästan våga mig på att beskriva det som.

Vägen är inte spikrak, långt ifrån, men jag är iallafall inte så rädd för att komma av mig längre. Då trampar jag upp en ny väg.