Jag är som en jojo

Åtminstone är mitt sinneliv så. Det är liksom ingen ordning på mig nuförtiden. Plugget går upp och ned på ett sätt jag aldrig varit med om tidigare. Hela grundskolan och gymnasiet var ju skolan helt ärligt mitt liv. Jag gjorde inte mycket annat.

Men det har ändrats. Jag vet inte längre hur jag ska hantera vissa saker som tidigare gått på autopilot. Jag bryr mig inte emellanåt. För att i nästa stund få panik över att jag inget gör.

Känner mig stressad och trött mest hela tiden. Känner att jag med nöd och näppe tar mig fram. Emellanåt är jag faktiskt rädd. Att jag liksom inte ska klara det. Har aldrig varit rädd för studier förut. Men nu är det riktigt tungt.

Mitt främsta tips till en ung människa som tänker mycket "borde/måste göra detta" - just don't. Inte tänka borde, inte tänka måste. Bara gör det du känner för. Det borde jag ha gjort mycket mer. Nu vet jag ju knappt hur det känns att göra det jag vill. Jag vet inte riktigt vad jag vill.

Jag har dock påbörjat den resan lite grann. Jag försöker hela tiden tänja på vissa gränser. Kanske är det till priset av plugget. Jag kan bara inte vara duktig hela tiden. Och uppenbarligen kan jag inte inordna mig vissa system för att slaviskt följa dem. Det är slut med sådant nu. Jag har börjat, så sakta, att acceptera hur jag är.