Önskar mig själv god bättring

Har varit sjuk, en del förra veckan. Tillräckligt för att inte få in uppsatsen i tid. Ångesten kring det är obeskrivlig.

Lider ju av skrivkramp också. Samt allmänt dåligt självförtroende kopplat till prestation. Nu börjar stryptaget kännas. Jag har bestämt mig för att se saker och ting mer positivt. Det fungerar ändå till stor del. Men det löser inte alla praktiska problem.

När skrivkrampen och prestationsångesten griper tag, så förblindas en. Jag ser inget. Med det menar jag att texter kan passera framför mina ögon, men jag kan inte omvandla det till information, dvs. kunskap.

Den ångesten klarar jag knappt av att hantera. Jag har dock pressat mig själv i flera år nu med studier och annat, och därför har saker och ting ändå gått vägen. Men nu börjar jag känna mig trött, och slutkörd. Inga reserver kvar. Ingen energi till att ladda om.

Just nu försöker jag få energi från träning, vänner och familj. Det går helt ok. Problemet är att det är en uppbyggnadsprocess som tar tid. Det går LÅNGSAMT.

Jag har nog ett behov av att uträtta viktiga saker i livet. Sådant som JAG tycker är viktigt. Jag har nog bara blandat ihop vad JAG tycker är viktigt med vad ANDRA tycker är viktigt. Det försöker jag ändra på nu. Jag vill inte leva mitt liv helt förledd.

Jag är som en jojo

Åtminstone är mitt sinneliv så. Det är liksom ingen ordning på mig nuförtiden. Plugget går upp och ned på ett sätt jag aldrig varit med om tidigare. Hela grundskolan och gymnasiet var ju skolan helt ärligt mitt liv. Jag gjorde inte mycket annat.

Men det har ändrats. Jag vet inte längre hur jag ska hantera vissa saker som tidigare gått på autopilot. Jag bryr mig inte emellanåt. För att i nästa stund få panik över att jag inget gör.

Känner mig stressad och trött mest hela tiden. Känner att jag med nöd och näppe tar mig fram. Emellanåt är jag faktiskt rädd. Att jag liksom inte ska klara det. Har aldrig varit rädd för studier förut. Men nu är det riktigt tungt.

Mitt främsta tips till en ung människa som tänker mycket "borde/måste göra detta" - just don't. Inte tänka borde, inte tänka måste. Bara gör det du känner för. Det borde jag ha gjort mycket mer. Nu vet jag ju knappt hur det känns att göra det jag vill. Jag vet inte riktigt vad jag vill.

Jag har dock påbörjat den resan lite grann. Jag försöker hela tiden tänja på vissa gränser. Kanske är det till priset av plugget. Jag kan bara inte vara duktig hela tiden. Och uppenbarligen kan jag inte inordna mig vissa system för att slaviskt följa dem. Det är slut med sådant nu. Jag har börjat, så sakta, att acceptera hur jag är.

Jag är inte så bra på att blogga...

... Men jag har givetvis tusen tankar och åsikter och potentiella inlägg som jag ju borde placera här istället. Ska försöka använda bloggen på ett bättre sätt tror jag.

Mycket har hänt sedan sist. December har bjudit på en del sorg, en släktings bortgång men också årsdagen (idag) av min älskade hunds bortgång förra året.

Trots detta, och trots att jag nu längtar efter min älskade K som är i sina hemtrakter på julbesök, så njuter jag av att vara med min familj. Mina föräldrar är på många sätt fantastiska personer. De har alltid varit stränga och bestämda, men de är mjuka och snälla under ytan. De har alltid gett mig så mycket. De har velat mitt bästa, och de tröstar mig när jag är ledsen. Brytpunkten när jag flyttade hemifrån var såklart jobbig, jag undrade om de någonsin skulle kunna släppa taget och våga lära känna mig som människa, bortom att jag är deras barn. Och det har de vågat måste jag erkänna, de har börjat se mig på riktigt. Kanske var det delvis att jag lät dem förstå att vissa saker i mitt liv kommer vara annorlunda sedan jag berättade om kärleken till min tjej K. De tog det så bra, nästan för bra, de tyckte liksom att det är lika naturligt som något annat. Det var så skönt att känna att de inte behandlade mig annorlunda för det, och om de gjorde det så var det snarare åt det positiva hållet.

Det är lätt att bli känslosam såhär i juletider. Dock är det en familjemedlem som inte är med oss i år heller. Och dig saknar jag som fan. Vila i ro min älskade Happi.