Obehaget lägger sig som en tung matta över mig och kväver mig långsamt. Jag måste försöka härda ut, och det gör jag. Men det känns ändå förjävligt. Människor som inte förstår att ord etsar sig fast som brännmärken i själen. Hot där man känner att man fruktar för sin säkerhet. Ensam. Trött. Arg.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar