Mycket på en gång, det är lite min grej men ändå inte. Jag gillar att prestera, men det som har förändrats de senaste åren är att det ändå tar på mig. Det kostar liksom, inte bara blod, svett och tårar varje gång. Det kostar också kroppen och psyket i det långa loppet. Man blir tröttare och mindre entusiastisk hela tiden. Det är tur att det finns människor runtomkring en som inspirerar, de gör att alla materiella ting, alla ideella ting, allting får en mening.
Jag försöker oftast hitta en balans i allt jag vill hinna med, lösningen för mig brukar vara att liksom bara göra sakerna. Tidigare har jag oftast lidit av stor prestationsångest, och den sitter till viss del i fortfarande. Jag vill så mycket, jag försöker ganska mycket. Jag börjar slappna av mer. Inse mina goda egenskaper, inse mina styrkor och försöker kompensera för mina brister där det behövs. Ger järnet när så behövs och så förtjänas.
En person i min närhet betyder verkligen allt för mig när det gäller ovanstående. Hon får mig att känna mig värdefull vad jag än gör. Det är en fantastisk känsla. Kärlek gör verkligen under.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar