There are times I don't really want to remember but I think about them a lot

Jag tänkte alltid så mycket. Tankarna snurrade alltid runt, runt, runt. Försökte passa in trots den stadiga klumpen i magen som antydde att jag inte skulle passa in om jag var mig själv hela tiden fullt ut. Kunde ibland inte andas, fastän jag förtvivlat kippade efter luft. Kunde inte heller sova så mycket. Hade allt som oftast huvudvärk och började tidigt att ta värktabletter mot huvudvärk (vilket jag trodde alla andra barn också hade och gjorde).

Lade mycket tid på skolan, för den var trygg och i pluggandet och i den till studierna tillhörande skötsamheten passade jag in. Kompenserade med bus och "pojkstreck", utförda av mig med håret instoppat i mössan och kläder som inte avslöjade, utan snarare förklarade mina handlingar, att pojkar busar omkring är socialt accepterat. Ville nog få vara den jag var, inget komplicerat för mig egentligen, mer komplicerat för andra märkte jag. Om det var något som störde ordningen så var det inte "pojkarna som busade omkring", utan "flickor som inte kan uppföra sig".

När jag började förstå vågade jag inte veta mer, av rädsla att dras med. Innerst inne visste jag ju vart det skulle bära ifall jag lät även tankarna göra som de ville. Visste vem jag var men hittade ingen plattform att stå på. Vågade inte kasta mig hela vägen ut.

Nu vågar jag mer. Men inte tillräckligt. Det räcker ibland med ord från någon så räds jag vara den jag är. Fast det som är jobbigast är icke-orden: tystnaden.

Mina föräldrar tar det hela så bra, vilket jag emellanåt tycker är en självklarhet, men för det mesta känner jag sån tacksamhet att de liksom tar mig för den jag är utan klydd. De är så naturliga mot mig och mot min älskade partner. Jag älskar er mamma och pappa. Till det hela hör också min coola fantastiska syster. Älskar dig Line!

Jag vet att min enda chans oavsett var jag kommer befinna mig, i mitt yrke, och i mitt privatliv måste en sak vara säker: min rätt att vara mig själv.
I was born this way.