Jag är som en jojo

Åtminstone är mitt sinneliv så. Det är liksom ingen ordning på mig nuförtiden. Plugget går upp och ned på ett sätt jag aldrig varit med om tidigare. Hela grundskolan och gymnasiet var ju skolan helt ärligt mitt liv. Jag gjorde inte mycket annat.

Men det har ändrats. Jag vet inte längre hur jag ska hantera vissa saker som tidigare gått på autopilot. Jag bryr mig inte emellanåt. För att i nästa stund få panik över att jag inget gör.

Känner mig stressad och trött mest hela tiden. Känner att jag med nöd och näppe tar mig fram. Emellanåt är jag faktiskt rädd. Att jag liksom inte ska klara det. Har aldrig varit rädd för studier förut. Men nu är det riktigt tungt.

Mitt främsta tips till en ung människa som tänker mycket "borde/måste göra detta" - just don't. Inte tänka borde, inte tänka måste. Bara gör det du känner för. Det borde jag ha gjort mycket mer. Nu vet jag ju knappt hur det känns att göra det jag vill. Jag vet inte riktigt vad jag vill.

Jag har dock påbörjat den resan lite grann. Jag försöker hela tiden tänja på vissa gränser. Kanske är det till priset av plugget. Jag kan bara inte vara duktig hela tiden. Och uppenbarligen kan jag inte inordna mig vissa system för att slaviskt följa dem. Det är slut med sådant nu. Jag har börjat, så sakta, att acceptera hur jag är.

Pånyttfödd?

Iallafall var och varannan stund. Jag pendlar mellan extrem effektivitet och total apati. Jag har åtminstone, till min stora glädje, inte helt tappat bort mig själv. Men det känns tungt. Akademins värld är nog inte min. Men den har något som lockar, stundvis iallafall.

Försöker överkomma alla möjliga hinder, i livet i stort, men framförallt i vardagen. Jag blir som en desperat glädjesökare, som nästan krystat försöker se ljuset överallt. Jag är inte optimist av naturen dock. Men jag har börjat inse att jag kanske kan vara det om jag vill. Om inget annat så i rent självbevarelsesyfte. Annars går jag under. Bröstkorgen är redan stel och tyngd av den mentala stress som studierna främst står för. Men det finns ljusglimtar. Lyckan som infinner sig när en haft en, eller till och med två ganska produktiva skrivdagar. Eufori skulle jag nästan våga mig på att beskriva det som.

Vägen är inte spikrak, långt ifrån, men jag är iallafall inte så rädd för att komma av mig längre. Då trampar jag upp en ny väg.

Trodde inte att jag skulle återvända hit

Trodde inte jag skulle återvända hit till denna mycket konstiga blogg/dagbok/slasktratt etc. Men nu måste jag. Vågar inte/orkar inte prata med någon verklig människa. Får låtsas anförtro mig åt kött och blod, fast jag bara skriver här.
Är så trött. På pluggandet, läsandet, skrivandet. Samtidigt som jag älskar det så mycket. Trivs bland böcker och kunskap. Älskar tanken på att lära mig nytt, lära mig mer, förstå min omvärld, lära mig verktyget, författa något akademiskt.

Men det känns som att saker och ting har tagit slut i hjärnan. Mina tankar som aldrig någonsin förut ville låta sig hämmas eller skrämmas av svåra saker. Nu är det som om att det bara säger stopp. Jag läser och läser, men ingenting skrivs, jag skriver inte, knappt. Jag kastar mig mellan frågeställningar i ett komplext mönster av språkliga skapelser, ord som inte hör ihop eller makes sense. Jag förstår inte emellanåt vad jag SJÄLV skrivit.

Jag brukar kunna nosa upp intressanta spår, spännande ämnen och svåra frågor. Men att problematisera och sammanfatta och koncentrera textmassa, det låter sig inte så lätt göras. Jag krånglar till det. Gör det svårare än vad det kanske är. Blir frustrerad, otålig, arg och tillslut ledsen. Jag är nog inte gjord för att skriva. Jag är nog inte gjord för att lära mig skriva.

Paniken som väller upp inom mig går inte att beskriva. Prestationsångest och ett mycket svagt självförtroende. Trots tidigare erfarenhet av att det brukar ordna sig. Men det känns som att jag haft tur snarare än agerat skickligt.

När ska bluffen avslöjas, när ska alla förstå att jag ingenting kan, att jag inget förstår.

När Nour och Emil kom till stan'

I decembermörkret lystes Babel i Malmö upp av två lokala profiler, och två av mina idoler, jag och K och min kära syster var där och njöt av stjärnkvällen.

På scen befann sig:

Lysande Nour el-Refai, komiker, radiopratare, feminist ut i fingerspetsarna och i hjärtgropen. När Nour snackar så lyssnar vi. Hon har tagit humorn till de höjder som tidigare kolleger inte klarat, och hon är mycket och överallt, en sann aktivist. Hurra för Nour!

Nour el-Refai

Fantastiska Emil Jensen, som skriver upplyftande och tänkvärda poetiska låtar med akustiskt akompanjemang. En riktig entertainer, och även han en sann aktivist.

Emil Jensen

Dessa två har mycket gemensamt och är båda fantastiska på sina respektive unika vis.

Nytt hem, ny lust

Äntligen har jag hittat hit. Tillsammans med dig mitt hjärta. Tillbaka till staden som jag älskar. Till ett hem fyllt av karaktär, liv och värme.

Du målade ett hjärta på väggen och jag blev stum av lycka när jag såg det. Bara du kan göra sådana saker. Får mig helt barnsligt lycklig.

Vi har hamnat i ett bohem-mecka, en stadsdel som sjuder av liv. Både på gott och ont kanske, men det är vackert här. Trägolv i hela lägenheten, och högt i tak. Huset från 1930 rymmer massor av historier.

Kärlek

Skrämmande

Läser i tidningarna och hör på nyheterna om de svenska journalisterna som nu står inför ett långt fängelsestraff i Etiopien. Deras brott? Ja, det har jag lite svårt att förstå, men de har tydligen bedrivit terrorverksamhet.

Denna terrorverksamhet består av att de försökt intervjua/ge en bild av någon annan än regimen i landet. Måhända någon som inte alltid använder vänliga metoder, men mig veterligen är inte regimen någon som använder silkesvantar.

Det känns tungt när journalister som försöker ge en bild av verkligheten, grips och utsätts för ett rättsväsende som är mer teater än domstol. Tydligen är dessutom de terrorlagar som åklagaren hänvisat till mycket vaga och allmänt hållna, men den etiopiska domstolen ansåg tydligen då att det snarare gjorde att terrorramverket fångade upp Persson och Schibbyes journalistiska verksamhet.

Nu ger ju jag en mycket kort version av ett stort politiskt maktspel, där juridiken är högst frånvarande. De flesta internationella jurister av hög rang tycks eniga om att det är mer politik än juridik i detta hemska rättsfall.

Till råga på allt så innebär ett eventuellt överklagande att rättsprocessen utsträcks ytterligare ett par år, vilket rent faktiskt innebär att de två journalisterna kommer att vara fast i etiopiskt fängelse tills dess. Det andra alternativet benådning kan tyckas som en mer quick-fix-lösning, men innebär också att de tilltalade måste erkänna terrorbrott.

Och hur kan man begära att någon som är oskyldig skall erkänna? Det är inte förenligt med rättvisa eller rättssäkerhet.

Frige Persson och Schibbye. Och alla andra av deras kamrater som i detta nu sitter fängslade för att du och jag skall få en bild av världen vi lever i.

Jag är inte så bra på att blogga...

... Men jag har givetvis tusen tankar och åsikter och potentiella inlägg som jag ju borde placera här istället. Ska försöka använda bloggen på ett bättre sätt tror jag.

Mycket har hänt sedan sist. December har bjudit på en del sorg, en släktings bortgång men också årsdagen (idag) av min älskade hunds bortgång förra året.

Trots detta, och trots att jag nu längtar efter min älskade K som är i sina hemtrakter på julbesök, så njuter jag av att vara med min familj. Mina föräldrar är på många sätt fantastiska personer. De har alltid varit stränga och bestämda, men de är mjuka och snälla under ytan. De har alltid gett mig så mycket. De har velat mitt bästa, och de tröstar mig när jag är ledsen. Brytpunkten när jag flyttade hemifrån var såklart jobbig, jag undrade om de någonsin skulle kunna släppa taget och våga lära känna mig som människa, bortom att jag är deras barn. Och det har de vågat måste jag erkänna, de har börjat se mig på riktigt. Kanske var det delvis att jag lät dem förstå att vissa saker i mitt liv kommer vara annorlunda sedan jag berättade om kärleken till min tjej K. De tog det så bra, nästan för bra, de tyckte liksom att det är lika naturligt som något annat. Det var så skönt att känna att de inte behandlade mig annorlunda för det, och om de gjorde det så var det snarare åt det positiva hållet.

Det är lätt att bli känslosam såhär i juletider. Dock är det en familjemedlem som inte är med oss i år heller. Och dig saknar jag som fan. Vila i ro min älskade Happi.