Maria Sveland skriver om vänskapen, den starka, lustfyllda, rusiga, beroendeframkallande, känsloladdade vänskapen. Huvudpersonerna är Emma och Julia. Emma med sin ensamstående mamma Annika, som gillar rödvin och har tajta stuprörsjeans, är frilansförfattare och jobbar på Lundens Servicehem. Julia med föräldrarna Gisela och Carl, som bor i en sekelskiftesvilla. Gisela som alltid luktar rengöringsmedel, och Carl som lägger nästan all energi på att förakta sin hustru trots hennes ansträngningar.
Julia och Emma upptäcker världen tillsammans, och vänskapen är deras allt. I Trädet tar de sin tillflykt från rabarbermannen och från världen. Julia får mörkare och mörkare ringar runt ögonen, sedan går allt så fort när Emma träffar Cesar och blir kär. En vänskap sätts på prov, en annan skapas trots de stora motsättningarna inledningsvis, en bastu brinner upp, en flicka på rymmen, två mödrar som successivt upptäcker att de är offer för ett strukturellt förtryck -Maria Sveland får med mycket i denna roman, med ärligt språk och känslor som stormar. Det är en rå skildring av förtryck, mot barn såväl som mot vuxna, där patriarkatets mörka skugga sprider kylan. Det som rörde mig mest är skildringen av det mest ofattbara, och hur samhället konsekvent vägrar ta i frågorna. Konsekvensen blir trasighet, och någon som kanske är förlorad för alltid.
Läs den.
