Att springa

http://www.norstedts.se/

Maria Sveland skriver om vänskapen, den starka, lustfyllda, rusiga, beroendeframkallande, känsloladdade vänskapen. Huvudpersonerna är Emma och Julia. Emma med sin ensamstående mamma Annika, som gillar rödvin och har tajta stuprörsjeans, är frilansförfattare och jobbar på Lundens Servicehem. Julia med föräldrarna Gisela och Carl, som bor i en sekelskiftesvilla. Gisela som alltid luktar rengöringsmedel, och Carl som lägger nästan all energi på att förakta sin hustru trots hennes ansträngningar.

Julia och Emma upptäcker världen tillsammans, och vänskapen är deras allt. I Trädet tar de sin tillflykt från rabarbermannen och från världen. Julia får mörkare och mörkare ringar runt ögonen, sedan går allt så fort när Emma träffar Cesar och blir kär. En vänskap sätts på prov, en annan skapas trots de stora motsättningarna inledningsvis, en bastu brinner upp, en flicka på rymmen, två mödrar som successivt upptäcker att de är offer för ett strukturellt förtryck -Maria Sveland får med mycket i denna roman, med ärligt språk och känslor som stormar. Det är en rå skildring av förtryck, mot barn såväl som mot vuxna, där patriarkatets mörka skugga sprider kylan. Det som rörde mig mest är skildringen av det mest ofattbara, och hur samhället konsekvent vägrar ta i frågorna. Konsekvensen blir trasighet, och någon som kanske är förlorad för alltid.

Läs den.

In i de skånska skogarna...

8 km lång promenad. I bestämd takt. Fika på stegen mellan två beteshagar. Värme i luften men frisk fläkt. Skönt ljus i skogen, naturen omsluter en med sin kraft. Du och jag tillsammans, vårt äventyr.

Längtar till nästa äventyr. När åker vi?

Där trollen huserar...

Kärlek av okänd konstnär

There are times I don't really want to remember but I think about them a lot

Jag tänkte alltid så mycket. Tankarna snurrade alltid runt, runt, runt. Försökte passa in trots den stadiga klumpen i magen som antydde att jag inte skulle passa in om jag var mig själv hela tiden fullt ut. Kunde ibland inte andas, fastän jag förtvivlat kippade efter luft. Kunde inte heller sova så mycket. Hade allt som oftast huvudvärk och började tidigt att ta värktabletter mot huvudvärk (vilket jag trodde alla andra barn också hade och gjorde).

Lade mycket tid på skolan, för den var trygg och i pluggandet och i den till studierna tillhörande skötsamheten passade jag in. Kompenserade med bus och "pojkstreck", utförda av mig med håret instoppat i mössan och kläder som inte avslöjade, utan snarare förklarade mina handlingar, att pojkar busar omkring är socialt accepterat. Ville nog få vara den jag var, inget komplicerat för mig egentligen, mer komplicerat för andra märkte jag. Om det var något som störde ordningen så var det inte "pojkarna som busade omkring", utan "flickor som inte kan uppföra sig".

När jag började förstå vågade jag inte veta mer, av rädsla att dras med. Innerst inne visste jag ju vart det skulle bära ifall jag lät även tankarna göra som de ville. Visste vem jag var men hittade ingen plattform att stå på. Vågade inte kasta mig hela vägen ut.

Nu vågar jag mer. Men inte tillräckligt. Det räcker ibland med ord från någon så räds jag vara den jag är. Fast det som är jobbigast är icke-orden: tystnaden.

Mina föräldrar tar det hela så bra, vilket jag emellanåt tycker är en självklarhet, men för det mesta känner jag sån tacksamhet att de liksom tar mig för den jag är utan klydd. De är så naturliga mot mig och mot min älskade partner. Jag älskar er mamma och pappa. Till det hela hör också min coola fantastiska syster. Älskar dig Line!

Jag vet att min enda chans oavsett var jag kommer befinna mig, i mitt yrke, och i mitt privatliv måste en sak vara säker: min rätt att vara mig själv.
I was born this way.

Summer night

Går ensam med bara mina egna tankar i en fantastisk kvällssol. I mina tankar finns alltid garanterat hon som betyder allt för mig. Älskar dig.

På min väg inser jag hur vacker naturen är, en skönhet som inte på något sätt kan återges väl med min mobilkamera. Men vackert är det. Mina ögon fylls av tårar över det enkla och vackra som finns så nära oss hela tiden. Vi måste vårda vår jord.

Dare you walk the mysterious paths of life?

Lack of motivation - lack of concentration - lack of inspiration.

Ingenting var som det skulle imorse, började med att fixa och dona en massa som jag inte borde ha behövt börja dagen med. Kanske hade jag förväntat mig annat, helt utan att ha fog för det. Men allting stod inte rätt till. Lack of motivation.

Plugget går långsamt. Inte dåligt, men långsamt. Lack of concentration.

Vet inte längre vad jag gör och varför jag gör det. Måste hitta tillbaka till kärnan. Men kärnan är mest arg och trött och inte på det drivande sättet utan det destruktiva... Lack of inspiration.

- Do I need to emphasize lack?

Hate to fight

När det blir så som det blev. Skrik, tårar, sårande ord. När allt jag vill är samma som första dagen med dig: att vara med dig, i vått och torrt. Det är kämpigt emellanåt, men tro mig när jag säger att jag inte förväntar mig att livet alltid ska vara enkelt. Jag vet att det kommer vara upp och ner. Men det är jag både beredd på och redo för. Med dig. Du är det bästa. Du finns ju alltid där för mig, du tröstar, hjälper och älskar. Jag har hört dina ord, jag vet vad jag ska bli bättre på. Släppa kontrollen, slappna av. Det är det tuffaste nånsin, för som jag sa till dig förut har kontrollen verkligen varit något jag alltid kunnat räkna med. Jag kommer att släppa, för din skull. Jag kommer att vilja förbättra mig, för din skull.

Du är värd varje fight, för du är värd allt. Älskar dig.

Morgondis

Det är något visst med morgnar. Särskilt ljusa morgnar. De behöver egentligen inte vara så varma, bara de är ljusa. Som idag. Imorse. Tidigt begav jag mig iväg till jobb. Alldeles för tidigt. Jobbigt att gå ifrån en varm säng där trygga älskade du ligger.

Men trots att det är jobbigt att gå upp, lämna värmen, och trots att jag är så trött att jag kan somna sittande så sänker sig en ro över mig. I stillheten, innan allt folk. Då njuter jag till och med.

Morgondis är vackert. Precis som du.