Nu går det av stapeln nära mig. Känns extra underbart att få dela detta event med personer som står mig nära.
Vad sägs om:
- Frukost med Gudrun (Schyman)
- Samtal om antirasistisk feminism med Diana Mulinari och Sissela Nordling Blanco
- Feministiskt självförsvar
- Föredrag om kvinnor i krig och väpnade konflikter
- Diskussion om humor och feminism med bland annat Liv Strömqvist och Sara Hansson från Tankesmedjan - Samtal om femininitet hos manligt könade kroppar
Detta är alltså ett axplock av vad som erbjuds. Givetvis är det festligheter också på kvällen, med standup (med bland andra Moa Svan) och rockigt punkigt uppträde av bland annat Karolina Bångs band!
fredag 11 november 2011
måndag 31 oktober 2011
Balkongflickorna
För en av dem ordnade det upp sig. Via skyddade boenden till ett liv som studerande i USA. Men för majoriteten slutade det brutalt, för familjens heders skull.
Har lyssnat på Kaliber i P1, om de s.k Balkongflickorna, om unga tjejer som (högst sannolikt) mördats, genom att trilla från balkonger bland annat. Polis och åklagare står maktlösa, trots utbildningar och försök att gå till juridisk botten med dessa fruktansvärda tragedier. Problemet kvarstår dock, som en åklagare nämner i reportaget, att i dessa fall finns sällan utomstående vittnen. Detta innebär att de enda som finns är familjemedlemmar, vilkas vittnesmål således riskerar vara väldigt partiska, och därmed får åklagaren svårt att se ett lyckat åtal eftersom ingen stödbevisning finns (vilket behövs för att stödja målsägandens berättelse).
Ett annat problem är bristen på poliser på plats. Särskilt fall som rör familjerelaterade brott eller liknande där behovet finns av att kunna sära på familjemedlemmarna relativt snabbt, för att kunna förhöra var och en utan att möjligheten att snacka ihop sig föreligger.
Det är med andra ord en riktig utmaning att försöka reda ut sådana fall. Men för mig kvarstår fortfarande den största frågan av dem alla - hur kan någon låta sig drivas så långt utifrån normer/kultur/värderingar/whatever att man tvingar sitt eget barn in i döden? Detta kan jag nog aldrig någonsin förstå. Men, trots att man inte kanske kan förstå denna typ av handling, så måste man ändå försöka se det och uppmärksamma det. För just nu sker det i tystnad, och med ett rättsväsende som står maktlös inför uppklarandet och rättskipningen av dessa hemska brott som drabbar unga människor, ibland är de bara barn.
Jag vill tro på rättvisan, jag vill tro på att det går att förändra. Man måste börja med strukturerna. För någonstans döljer sig en extrem ojämlikhet som både känner kön och klass.
Har lyssnat på Kaliber i P1, om de s.k Balkongflickorna, om unga tjejer som (högst sannolikt) mördats, genom att trilla från balkonger bland annat. Polis och åklagare står maktlösa, trots utbildningar och försök att gå till juridisk botten med dessa fruktansvärda tragedier. Problemet kvarstår dock, som en åklagare nämner i reportaget, att i dessa fall finns sällan utomstående vittnen. Detta innebär att de enda som finns är familjemedlemmar, vilkas vittnesmål således riskerar vara väldigt partiska, och därmed får åklagaren svårt att se ett lyckat åtal eftersom ingen stödbevisning finns (vilket behövs för att stödja målsägandens berättelse).
Ett annat problem är bristen på poliser på plats. Särskilt fall som rör familjerelaterade brott eller liknande där behovet finns av att kunna sära på familjemedlemmarna relativt snabbt, för att kunna förhöra var och en utan att möjligheten att snacka ihop sig föreligger.
Det är med andra ord en riktig utmaning att försöka reda ut sådana fall. Men för mig kvarstår fortfarande den största frågan av dem alla - hur kan någon låta sig drivas så långt utifrån normer/kultur/värderingar/whatever att man tvingar sitt eget barn in i döden? Detta kan jag nog aldrig någonsin förstå. Men, trots att man inte kanske kan förstå denna typ av handling, så måste man ändå försöka se det och uppmärksamma det. För just nu sker det i tystnad, och med ett rättsväsende som står maktlös inför uppklarandet och rättskipningen av dessa hemska brott som drabbar unga människor, ibland är de bara barn.
Jag vill tro på rättvisan, jag vill tro på att det går att förändra. Man måste börja med strukturerna. För någonstans döljer sig en extrem ojämlikhet som både känner kön och klass.
onsdag 26 oktober 2011
Böcker gör mig trygg
Så har det alltid varit. Därav valet av mall på bloggen, upptäckte den för nån dag sedan och blev överlycklig. Böcker har något alldeles speciellt, och ända sedan jag var liten har jag älskat det som böcker förmedlar. Kunskap. Stillhet. Trygghet. Har alltid velat ha stora bokhyllor, upp till taket, fyllda med böcker. Gärna en stege till såsom i gamla bibliotek. Kanske blir det så nu när vi ska flytta till en lägenhet med högt i tak. Drömmer vidare om det.
tisdag 25 oktober 2011
ICCPR ledde mig till...Nanna!
USA:s reservation mot ICCPR får mig delvis att få flipp. Det är ett tecken på extremt utnyttjande av sin stormaktställning att vilja ratificera en konvention (vars innehåll = de mest grundläggande medborgerliga och politiska rättigheterna) med följande reservation:
The Government of the United States of America makes the following reservations: That nothing in the Convention requires or authorizes legislation or other action by the United States of America prohibited by the Constitution of the United States as interpreted by the United States.
Så är det lönt att ens joina från första början? Ja uppenbarligen trodde någon sig finna ett tomt dokument med noll skyldigheter som man kan ansluta sig till utan problem.
Detta är rent susbtantiellt åt helvete, och detta är bara en av många saker man kan bli förtvivlad över när det kommer till folkrättsliga instrument. Det är fruktansvärt svårt att använda dem om inte alla vill genomgå de nödvändiga processer som krävs för att rättigheterna ska kunna efterlevas.
Dessutom kvarstår för mig svårigheten att finna folkrättsligt epitet på denna enligt mig ogiltiga reservation. Men den måste ju strida mot konventionens (ändamål och) syfte? Syftet måste ju vara att försäkra människor vissa rättigheter?
Hursomhaver så läser min kära sambo Nanna Johansson just nu varpå jag var tvungen att låta min frustration mildras av härlig slagkraftig men ändå så enkel och mitt-i-prick-satir. Det är genuspedagogik som aldrig är tråkig, aldrig påtvingande, och ALLTID RÄTT.
The Government of the United States of America makes the following reservations: That nothing in the Convention requires or authorizes legislation or other action by the United States of America prohibited by the Constitution of the United States as interpreted by the United States.
Så är det lönt att ens joina från första början? Ja uppenbarligen trodde någon sig finna ett tomt dokument med noll skyldigheter som man kan ansluta sig till utan problem.
Detta är rent susbtantiellt åt helvete, och detta är bara en av många saker man kan bli förtvivlad över när det kommer till folkrättsliga instrument. Det är fruktansvärt svårt att använda dem om inte alla vill genomgå de nödvändiga processer som krävs för att rättigheterna ska kunna efterlevas.
Dessutom kvarstår för mig svårigheten att finna folkrättsligt epitet på denna enligt mig ogiltiga reservation. Men den måste ju strida mot konventionens (ändamål och) syfte? Syftet måste ju vara att försäkra människor vissa rättigheter?
Hursomhaver så läser min kära sambo Nanna Johansson just nu varpå jag var tvungen att låta min frustration mildras av härlig slagkraftig men ändå så enkel och mitt-i-prick-satir. Det är genuspedagogik som aldrig är tråkig, aldrig påtvingande, och ALLTID RÄTT.
tisdag 18 oktober 2011
onsdag 12 oktober 2011
Människor mot strömmen
Denna dokumentär visar tre personer i deras strävan att vara sig själv, bortom föreställningar hur en man eller kvinna ska vara. Inte att förglömma är det dock tre individer som medverkar, vilket ju innebär att de inte representerar en viss grupp av personer, utan de representerar sig själva och det fantastiska i att våga vara den man är. Kan tyckas självklart, men det krävs mod och styrka att hitta dit. Det ÄR fortfarande inte helt accepterat idag att leva som transperson. Inte heller är det enkelt att vara som Buck Angel, en man med en vagina. Men Buck trivs och får det att verka helt okomplicerat - såsom det ju borde vara! Maryam är kvinna med skägg, vilket ju givetvis (tyvärr) innebär att hon får någon slags "freak"-stämpel och inte kan ha ett "vanligt" jobb. Det fantastiska med denna dokumentär är inte dokumentären i sig, utan det är att se hur dessa människor skapar en styrka och trygghet kring det faktum att de är som de är, och att det är det viktigaste. Tänk om fler skulle tänka så. What a wonderful world, på riktigt.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)