När man mår gott

Människor mot strömmen

Denna dokumentär visar tre personer i deras strävan att vara sig själv, bortom föreställningar hur en man eller kvinna ska vara. Inte att förglömma är det dock tre individer som medverkar, vilket ju innebär att de inte representerar en viss grupp av personer, utan de representerar sig själva och det fantastiska i att våga vara den man är. Kan tyckas självklart, men det krävs mod och styrka att hitta dit. Det ÄR fortfarande inte helt accepterat idag att leva som transperson. Inte heller är det enkelt att vara som Buck Angel, en man med en vagina. Men Buck trivs och får det att verka helt okomplicerat - såsom det ju borde vara! Maryam är kvinna med skägg, vilket ju givetvis (tyvärr) innebär att hon får någon slags "freak"-stämpel och inte kan ha ett "vanligt" jobb. Det fantastiska med denna dokumentär är inte dokumentären i sig, utan det är att se hur dessa människor skapar en styrka och trygghet kring det faktum att de är som de är, och att det är det viktigaste. Tänk om fler skulle tänka så. What a wonderful world, på riktigt.

Check this out

Denna hemsida förtjänar pepp och all respekt!

En bra tidning

Om ni inte redan prenumererar på den, gör det nu, med följande motivering: Feministiskt Perspektiv lyfter fram viktiga nyheter utan att på något sätt överbetona eller för den sakens skull undanhålla att nyheterna således (även) lyfter fram kvinnor. Tack till redaktionen för denna tidning.

Dalbana är inte för mig

När livet är som mest upp och ned och man inte riktigt orkar ta tag i det som komma skall, då känns det som pest rent ut sagt. Man mår skit fast man inte mår nånting alls. Man har ont överallt fast man inte känner nånting. Det är mycket som stressar, men ingenting är så jävla stressande som att känna att man måste vara orolig för sin ekonomi, eller att försöka trösta en otröstlig.

Seglar på ett öppet hav
Ensam på mitt stora fartyg
Varför får någon som är så liten
ett sånt jävla stort skepp
Jag söker efter någon
En extra kapten
Snälla hjälp mig med rodret
När det blir för tungt.

Eating my fingers

That's what happens when I do nothing. Crap.

Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva

Detta är en självbiografisk bok av etikdoktor Ann Heberlein, även skribent i Sydsvenskan och flitig debattör i filosofiska sammanhang.

Hon skriver rakt upp och ned i dagboksliknande form om sin vardag. Ledord: ångest och en indirekt dödslängtan mest för att undkomma svårigheten i att leva. Heberlein lider av bipolär typ 2, en sjukdom mer känd under namnet manodepressivitet.

Jag sträckläste denna bok. Troligtvis på grund av de jobbiga spörsmål om och kring livet som i Heberleins bok får en så konkret och enkel utformning. Det är inte läsaren som ska brottas med ångest och hypomani, det är Heberlein som bjuder in läsaren till sin värld, och hon låter en beskåda hennes närkamp med livet.

Läsvärd men bitvis tung, kanske beroende på vem som läser.